Göteborgsposten – 11 maj 1867, sida 1

— a HO TUI PVITTLIKGH, verra se non est Europa globosa, hvilket i fri öfve arSkttning torde kunna heta: Jeppe var inge re I närr!, vi vandra på en vulkan och säkerlige skall år 1867 komma at uppvisa ännu störr omhvälfningar inom den civiliserade verldet än någonsin 1866 mäktade åstadkomma! ses Tillsvidare är dock allting lugnt! De såjupa sorg, hvari vårt konungahns varit s nära att törsänkas, synes, åtminstone för de ölnärmaste framtiden, lyckligen vara atvärjd ÅAfrikanskanmed sin qvåljningsuppjagand la I Sjogång och eitt riktiga skeppsbrott, son kommit publiken och recensenterna i hufvud a Staden att simma i ett hat at törtjusning, har lyckligen kunnat löpa al stapeln, och vår: l. kramhandlare ha icke behöft jorda det nyli gen importerade värlagret af kulörta chmeroch veloutiner, al Åsaconerade, rutiga, randiga och släta sidentyger. Modebutikernas råtalager? kunna ostördt prunka i alla regnbågens färger och promenaderna återstråla af eleganta, mångskittande vårtoaletter. Oh, dessa toaletter! Så täcka, så retande, så behagliga för ögat, kunna de understundom dock vara en nagel deri för somliga. Att icke vara tillräckligt skarpsynt här i verlden är alltid en olägenhet, icke minst när det är tråFan om damerna; men att lida af fullt utbildad närsynhet är något ännu värre Ett exempel! Häromdagen sågo vi en af våra vanner, en at dessa olyckliga menniskobarn, hvilka begagna pince-nez, (fru Klintebergs N.5:) icke al modeslafveri utan af den mest tvingande nödvändighet, med törtvitlan målad i sina ansigtedrag störta in till oss, blek och förstörd. — vad står på? Hvad sattas er, dyre sire? Sitter elden i knutarne, har bomsullen fallit och såvattnet stigit, har ni fått (korgen eller är föremålet? kanske rentaf törlofvadt? — Oh nej, men jag är ändå den olyckligaste varelse under solen!— Det vore nog, törklara er, jag beri! — Nåväl föreställ er, jag går att promenera på Hamn gatan, det är i dag vackert väder som ni ser, härligt väder, ordentlig vårluft, jag möter några damer, jag olycklige, jag kommer icke ihåg att det är vår, att vintertoaletterna äro aflagda, jag känner icke igen färgen på hatten, snitten på paletåen, jag tittar dem sumut i ansigtet, jag går forbi dem, och Jag helsar ickasl — Nå än sen då, ännu ser jag Ingenting, som .. — Begriper ni då icke, att det var hon, hon sjelf med sin mor, jag insåg det då Jag väl var förbi och när jag vände mig om, såg jag. — Nåväl, hvad såg ni: — -De hviskade vid hvarandra och... — ÅR.å, vidare!— Idetsamma gick löjtnant X. förbi och helsade på dem mycket artigt: Ian har minsann ögonen öppna han ! — Men Jag förstår inte. — -Åh! Det är ju klart som dagen, jag är undanpetad. slagen ur brädet, utstruken ur hennes hjertas album! Att midt på ljusa dagen gå örbi utan att helsa, det är oförlåtligt, upprörande, gräsligt! — Vi tröstade vår vän så godt sig göra lät, öfvertygade som vi äro att damerna, med det alla qvinliga varelser (är det icke så?) medfödda otverseende icke kunna eller vilia räkna så härdt med de stackare kortsynta karlar, hvilka till på köpet blifvit förblindade at solåt strålarne från deras vackra ögon. Kärleken Jär ju blind, då måtte väl en älskare ha rättighet att vara en smula närsynt Vikingatågens tid är förbi och äfven densu tid då danska krigsfartyg i allt utom vänliga ln alsigter kryssade omkring våra kuster. I våraa dagar härjar och bränner man der icke längresh och vi vilja hoppas att de gamla tiderna allrig vidare måtte återkomma. lätdaforskarne a ha i sjelfva verket ännu icke enats i Sinas lsigter huruvida vår skärgårds nakna öar nåzonsin varit skogbevuxna, ett obestridligt sakum är emellertid att, den dag som idag är. le i allmänhet äro kala som hjessan på den se tore Bismarck. Några entusiastiska beun-sd Irare af det friska skårgårdslifvet, hvilka kanke med saknad påminna sig inloppet till Stockolms undersköna skärgård, ha emellertid komnit på den ideen att så godt omständigheternalhb: bedgifva söka förvandla åtminstone en släck sn land de hundradetals röda, bruna och gråf d tenblocken som utantör våra kuster låta smeka Sk g af Ägirs silfverlockiga döttrar, till enite immig plats, der icke solen behöfver sticka rofeterna alltför brännande på hjessan. Idag jho å morgonen har nemligen från Skeppsbron I tin gått en rätt egendomlig expedition, ångslu-jse ;n Lincoln förande ombord en samling afsan ira hurtigaste seglings-amatorer och i släptor g 2:ne pråmar med för plantering lämplig I vic rd, buskväxter och trädplantor, hvilket allti de destineradt till Gefveskärs-udde, hvarest tal n tillkommande lilla oasen är afsedd att må ordnas. Krones detta egendomliga företag lig pd den framgång det törtjenar, torde om nåa hundrade år hela vår nu nakna skärgård shei ra förvandlad till en löfmark af den rika7 ( ; nordiska natur. Misslyckas det, nåväl, så Fä detta icke den första expeditionen som e ett sörgäfves och säkerligen icke den sista ska ler. sin Mad ATCAAAA I 1-A-A .