Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

Vid en af de vinklar som bildas genom sammanstötningen af boulevarderna Vanves och Montrouge, rue Delambre och rue de la Gaietå, stod en illa klädd man med galgfysionomi, rökande en af dessa kritpipor med så kort skaft, att folket på sitt kraftiga och bildrika språk har benämnt dem trutbrännare. Har ni sett någon gång i en slagtares dörr någon gammal klumpig bulldogg med korta ben, men bred rygg ofantligt hufvud och underkäken mycket framskjutande, nosen fåral af djupa, gråaktiga veck, röda ögon, svarta och förstörda tänder, håret afnött på åtskilliga ställen, minen lömsk och dum? Sådan var mäster Goulard, en gammal åkare, som man hade haft den goda iden att i dopet kalla Celestin (om han någonsin blifvit döpt) och som i sin societ hade erhållit tillnamnet Rosenknoppen. — Ah, hvad man stjäl tiden! mumlade Celestin Goulard, kallad Rosenknoppen, skakande den slankiga mössa, som betäckte hans hufvud och som var så flottig att vattnet rann af den som på ett ogenomträngligt tyg . .. Och ingen tobak! ... tillade han, dragande ur sin ficka den hinna som tjenade honom till tobakspung ... Fan!tänka de låta mig hålla diet här för ingenting! Valentin har sagt mig att man skulle börja med att äta middag : sedan i går som jag gör fasta klia tänderna på mig. Med dessa ord tog han sin pipa ur munnen och nästan utan att åtskilja tänderna utslungade han en stråle af spott genom den öppning som det eviga vistandet af pipskaftet hade åstadkommit mellan två af hans tänder.