Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

——— — Y och Arrhenius funno källan till det onda i den spekulationsseber, som grep alla efter 1854 och 1855 årg goda konjunkturer, och genom hvilken seber egendomarnes salupris icke allenast uppdrefs orimligt högt öfver deras verkliga värde, utan de äfven kommo i händer på personer utan rörelsekapital och utan inI sigt i landthushållnigens enklaste förhållanden. För bifall till utskottets utlåtande yttrade sig hrr OdelI berg, v. Otter, Sprengtporten, Arrhenius, Ekenman il och J. v. Schwerin. Den vid sammanträdet förda diskussionen i 2:dra kammaren omfattade endast 1:sta punkten af utskottets förslag, hvari grundräntornas aflösning föreslås. Den stundom särdeles häftiga striden gällde, huruvida denna punkt skulle vidröras i den skrifvelse till reI geringen angående jordbrukets betryck, som utskottet I föreslagit måtte af kammaren aflåtas. Alla talare voro sense, att en sådan aflösning borde ske, att frågan derom är en af dem som ej längre låta afvisa Big, utan allt mer framträder som en nödvändighet. Talarne af det s. k. lanatmannapartiet yrkade bisall; de andra att punkten, på Per Nilssons i Espo försla., skulle utan kammareus uttalande af gillande eller ogilla de läggas till handlingarna. Hr Siljeström begagnade tillfället att taga landtmannapamiets försvar mot de anfall, den smälek och de beskyllningar som detta s. k. parti, enligt hans sormenande, varit både euskildt och offentligt utsatt för, och han frågade på hvad skäl man behandlat partiet sålunda, Det hade ju endast vågat uttrycka en klagan öfver ett betryck, som ingen vågat förneka. Talaren yttrade med stor vårma att landtmannapartiets medlemmar vore attlingarne of detta gamla frihetsälskande svenska folk, hvilket han af historien lärt känna såsom fäderneslandets räddare i kritiska och förtviflade ögonblick — ättlingar af dessa landtmän, som redan i hednatiden värnade fribeten i norden, då alla andra voro slafvar; från dessa män som mest arbetat och slitit ondt, som oftast fått kläda blodig skjorta för fäderneslandet, men hvilkas kärlek till detsamma dock aldrig svikit, aldrig ens kunnat misstänkas. Och — slutade talaren — de tider kunna ännu komma, då fäderneslandets räddning endast finnes hos Gud och Sveriges allmoge. En af Göteborgsrepresentanterna, hr Lindström, bemötte serskildt hr Siljeströms anförande i hvad det angick försvaret för landtmannapartiet. Tal. hade sig ej bekant att någon smädat detta parti eller beskyllt det för att vilja åt annat håll, än alla andra fosterlandsvänner. Hr S. hade gjort orätt uti, att framhålla medlemmarne af detta parti såsom de hvilka ensamt ville landets väl; ett sådaut uttalande vore egnadt att söndra och att väcka partistrider, det vore att kasta ut en brandfackla, att upphetsa passioner och att undanskjuta möjligheten för fattandet af ett enigt och på den lugna öfvertygelsens väg tillkommet beslut. Sådana medel begagnades i de beryktade Jakobinerklnbbarna i Frankrike under revolutionen, och de användes med förkärlek af sådane män som Robespierre och Danton — alla visste för hvilka ändamål! — Svenska folkets representanter borde ej af de små frågor, i hvilka de kunna vara af olika mening, lata förleda sig att glömma de stora, der allas sanna intresse bjuder att sträfva till ett och samma mål.j Hvad för öfrigt anfördes för och emot utskottets utlåtande i allmänhet har förut så många gånger blifvit omsagt, att vi ej anse oss böra ytterligare anföra det. För bifall ull första punkten talade hrr C. A. Larsson, Siljeström, Mannerskantz, Key, And. Aug. Andersson, Rundbäck och frih. Schulzenheim; Per Nilssons förslag understöddes af hrr frih. Alströmer, Stråle, Björck, Lindström och Hedlund. Under andra kammarens aftonplenum fortsattes diskussionen om den 1:sta punkten ungefär halfannan timma. Hrr Johannes Andersson, Ridderstad och Medin talade för och hrr Rosenberg, Troil och Muren mot punkten, hvilken vid anställd votering bifölls med 76 röster mot 63. De återstående 17 punkterna blefvo temligen knapphändigt affärdade. Endast om de tvenne sista uppstod någon egentlig diskussion. Minoriteten ansåg det förmodligen icke tjena någonting till att opponera sig. Hr Key, ledamot af utskottet, måtte ha tyckt den behandling som eguades de vigtiga ämnena vara alltför leger, ty han sökte vid föredragningen af ett par punkter framkalla en diskussion genom att yrka deras läggande till handlingarne, förklarande att det aldrig varit utskottets mening att de frågor, hvarom dessa punkter handlade, skulle underställas K. M:ts pröfning. Hr Bergström ansåg att punkterna borde bifallas, för att icke den sköna harmonien i det hela skulle blifva störd. Tal. fästade uppmärksamhet på att utskottet verkligen hemställt det alla punkterna måste införas i den föreslagna skrifvelsen till K. M:t samt förklarade sig icke alls undra öfver att utskottets medlemmar blifvit öfverraskade af den framgång deras förslag rönt. Hr Hierta tyckte att ett i 16:de punkten förekommande uttryck täflingsmöten för boskap, var något oegentligt. Hr Key sade att det måtte vara något depit hos minoriteten, som gjorde att de talare som tillhörde densamma, i stället för att allvarligen pröfva utskottets förslag, sökte att jå sätt och vis förlöjliga detsamma genom ironiska yttranden. Hr Hierta gaf tillkänna att hans anmärkning icke var någnn ironi utan framställd i det bästa syfte, och hr Bergström erkände att han talat ironiskt och menade att man äfven derigenom mången gång kan uträtta godt. När de 17 önskepunkterna voro genomgångna föreslog hr Björck att man skulle i ansecnde till kammarens fåtalighet nppskjuta till följande plenum behandlingen af den 18:de punkten, hvari utskottet hemställt att riksdagen måtte besluta öfverlemna till regeringen de i de föregående punkterna uttalade åsigter och önskningar, för att regeringen måtte i anledning af dem framlägga de förslag, den kunde finna lämpliga. Flere instämde, men kammaren beslöt föredragningens fortsättande och biföll äfven denna punkt. Sedan betänkandet sålunda var genomgånget uppträdde frib. Gripenstedt och yttrade att ban icke kun