Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

———— ——— stor klass af missbelätna arbetare, hvilka gifva sitt missnöje tillkänna genom att ständigt göra strikes, för att tilltvinga sig högre veckolöner. För vinnande af sitt ändamål gå de på ett kort och summariskt sätt tillväga. Häromda sagen t. ex. syntes i tidningarne en annons, som tillkännagaf, att från och med näst följande Måndag murarne icke skulle arbeta under så och så stor dagspenning. Veckan derpå syntes en annan annons, i hvilken begärdes ännu högre aflöning — och de erhöllo den tillsvidare. Medlemmarne at ej mindre än 15 handtverk vägra nu att arbeta, förrän deras begäran om högre daglön bifallits. Timmermännen fingo 3 dollars 50 cent om dagen och de ställde in sina arbeten, för att få 4 dollars. De hafva tramhärdat en liten tid, men eftersom andra handtverksföreningar vägrat att hjelpa dem, äro deras medel uttömda och de börja nu återvända till sitt arbete. Målarne, som lemnade sitt arbete under alldeles liknande förhållanden, uppgitva ärvenledes kampen. Vid flera föregående tillfällen ha dock strikes lyckats och arbetsgifvarne måst erkänna sig besegrade. Men fastän arbetarne kunna tvinga arbetsgifvarne att underkasta sig till någon tid deras vilkor, kunna de likväl icke tvinga den stora allmänheten att upptfylla deras betallninningar. Deras strikes hatva i grund förlamat näringsverksamheten. Den befann sig i ett dåligt tillstånd förut, men nu tänker ingen på att bygga eller inlåta sig i något företag, som möjligen kan uppskjutas. Man väntar, sör att se, om man sjelt eller arbetarne skola bestämma, huru mycket en sak skall kosta dem. Utgifterna för byggandet al ett hus äro nu otroligt stora. Arbetarne äro icke hela skulden dertill, men de förvärra saken genom sina oupphörligt stegrade fordringar. Och likväl kan man spörja, hvad skola de göra? Huru skola de kunna kläda sig och sin familj i ett land, der ofantliga tullumgälder påläggas alla införda varor och hvarest man för inhemska medelmåttiga fabrikater fordrar priser, som de aldra dyrbaraste varor i Europa ej skulle vara värda? Bördan af nationalskulden kännes, så som ock oundvikligt var, först och främst hos de arbetande klasserna. Strikes skola ej hjelpa dem,-och då de finna detta, skola de söka hjelp i andra utvägar. Ett oinlösbart pappersmynt och hög protektionisttulltaxa skola af dem en dag skådas i deras rätta ljus. Det är, såsom läsaren finner, en allt annat än afundsvärd ställning, hvari arbetaren befinner sig i detta Amerika, som nu lockar så mången här hemma burgen svensk till sig. En emigrant skall i Newyork eller andra stä101 se sin lilla medförda summa plötsligt smälta bort för anskaffande at det oundgängligaste. Näringarne ligga nere, och han skall sakna tillfälle att få sin utkomst. Skulle han erhålla arbetsförtjenst, skulle den likväl ej räcka till på grund af den rådande dyrheten. lU sanning, det gamla ordspråket har ännu värde, som säger: borta är bra, men hemma ir bäst!