Göteborgsposten – 30 april 1867, sida 1

händerna och tryckte sitt bleka och förgråtua ansigto emot dem sedan jig passerat ut. Så stod hon ännu då jag vid gathörnet vände mig om och såg på henne. TREDJE AFDELNINGEN. Jag gick långsamt hem nedtryckt af tankar och sorg. Ehuru en ssodtid af fara höjts för Aline och vågornas ljnd lånade i mist öra, kunde jag dock ej tänka på hennes andel i de favor, af hvilka jag kände att jag var omgifven. Det elände, le samvetsqval, den fasa Ciåmence led fyllde mig med ct medidande son icke lemaade rum i mitt hjerta för vrede mot den så lågt bedragna, så grymt ur sitt sällhetsris väckta qvinnan. Alldele uttröttad af mödor och öfverretning och nedtryckt af dot myckna som jag ännu måste genomgå och hvilket jag innn icke hade krafter att ordna, kastade jag mig på min säng och föll i en djup sömn. Då min bodhetjent kom att väcka mig som vanligt, sade jag honom att han för denna gång måste reda sig mig förutan. Jag var tvungen att gifva efter för det okufliga behofvet att sofva: detta behof som ännu säkrare följer på uttömda själskrafter an på kroppslig möda. bagen var längt framskriden då jag vaknade, och ehuru jag då skakat af mig den positiva känsla af trötthet som nedtyngde mig, var jag glad att nödvändigheten att se till mina affärer gjorde det nödvändigt att uppskjuta