Göteborgsposten – 30 april 1867, sida 1

Göteborg. 1 2 — andra kammarens patrioter, som ställa den egna nyttan i första rummet. Vältärdsutskottets betänkande blir om några dagar färdigt. Protektionisterna skola bli så lagom nöjda med det, och det vore ju en besynnerlig ödets skickelse om de skulle vara de enda som slita sönder det. Att det i alla händelser icke kommer att föranleda till några åtgärder, ligger i sakens natur. Men den ärade motionären, som åstadkom detta utskott, får dock trösta sig med orden i tragedien Runesvärdet: Drog han än sitt svärd törgätves, Se -— han drog ändå sitt svärd! —— —— Frih. Gripenstedts yttrande i sörsvarssragan. Majoriteten inom riksdagens andra kammare har i försvarsfrågan blottat en krass egoism, hvilken måste mötas af hela landets ogillande. För det enskilda vinstbegärets skull har man slagit döförat till för stundens allvarliga krat och för detta enskilda nästan förgätit det allmänna. Högst at allt på jorden står väl såderneslandet och dess trihet. Svenska folket har förr aldrig dagtingat med sin börs, då det gällt dessas säkerhet och Sveriges ära; ty högre än guldets klang har svensken alltid skattat den atundade lotten alt vara en fri och sjeltständig man. Skulle vi vara stadda i vår frihets afton? Vi wo dot ej, vi äro öfvertygade om att så icke är, och vi instämma derför i följande vältaliga ord at frih. Gripenstedt, riktade mot småsinnets och bygdepolitikens målsmän i andra kammaren: Man undskyllar sig inför sitt eget samvete med allahanda föreställningar. Man anser, att ingen fara hotar oss; man hoppas, att ingen skada skall inträffu; det har ju gätt väl hittills och det skall nog gå bra ätven framdeles, blott man i sitt förhållande till andra makter går stillsamt och förständigt tillväga. Sådana äro, om jag ej misstager mig, ungefärligen de tankar, hvarmed man lugnar sin oro, om någon sådan skulle uppstå, och hvarmed man försvarar sin overksamhet eller bemantlar sina enskilda intressen. Men, mina herrar! det går ej an, att endast lita på förhoppningar. Det ar godt och väl, att man bör föra en stilla och återhållsam politik, och ingen kan gilla en sådan högre än jag. Jag har verkligen rätt att fritaga mig från all böjelse för någon äfventyrlighetspolitik, och jag vagar säga, att tider hafva funnits, då jag beseglat mina ord med mina handlingar, hvarjemte jag lår förklara att äsven :ör framtiden jag alltid skall, så långt jag förmår, och så länge min verksamhet sträcker sig, motsätta mig hvarje steg i en sådan riktuing. Men på samma gång måste jag också förklara, att jag skulle anse som den största oycka, itall vi någonsin skull: befiuna oso i den ståäluing, att vårt framtida öde vore beroende endast på lycka och tillfällighet, eller på andras gunst och nåd. Nej! vi måste hafva vårt öde i våra egna händer äfven om dertill fordras uppoffringar — ja, stora uppoffringar. Och jag kan icke fatta deu tanken, som jag med förundran här hört framskymta, att vi skulle kunna blifva likgiltiga för vår lramtid. Jag är icke ens saker på om detta verkligeu kunde vara meningen; men om så var, mås:e detta yttran :e hafva tillkommit at förhastande. Eller skulle någon kunna vara nöjd med att dela Polens öde? — Ett land och folk, som knappast har namnet qvar af sin tillvarv! — Ve de besegrade! — O, nej! blotta förestäl!ningen aj ett tillstånd, der vår frihet och sjelfständighet vore utilintetgjord, måste med alsky forvisas för hvarje svenskt sinne. Eller skulle verkligen en tid kunna komma, då en annan vilja än vår egon skulle bestämma varn handlingar? — Då andra lagar än dem, vi sjelfva stiftat, skulle här tillämpas? Då kanske till och med ett annat språk, än vårt sköna, herrliga modersmål, skusle ljuda i våra bygder? — Då en annan fligga, än den gamla, kära blå och gula som ärorikt gjort sin rund kring Kuropa, skulle blåsa från våra fästen? Nej! och tusen gånger nej! — Vi ega ju ett land, som vi ärst al våra fäder, och som vi skola öfverlemna åt våra barn, ett land, som ingen med lifvet skall taga ifrån oss och som vi aldrig skola lemna värnlöst. Då den store skalden på andra sidan Bottenbafvet, i det förlorade systerlandet, på vår. eget, sköna tungomäl med bänförelse utropar: ÅVärt land, vån land, vårt fosterland! så finnes det säkerligen icke ert enda svenskt hjerta, der ej en samljudande sträng kommer 1 dallring; och låtom oss derföre också hår, om vår:, de tusen sjöars land, tillägga liksom han; Var för din fattigdom ej skyggt, Var iritt, var gladt, var trygg:. Men för att vara trygg, måste man vara beredd, och för att vara beredd, måste man i tid vidtaga sina åtgärder, ty i farans stund är det för sent. Ma vi derföre allvarligt besinna, hvad som erfordras för att fast betrygga vår frihet och sjelfständighet, och må vi begagna frodens, lugnets och välsangens dagar för att ordna det, som för ett sådant ändamål är nödvändigt. Och må man icke heller invagga sig i den soreställoing, att detta kan ske utan uppoffringar och ansträngningar. Med ett särdeles stort nöje har jag nyss hört den siste värde talaren), hvars. insigt och erfarenhet i hvad som rörer skarpskytteväsendet icke