Göteborgsposten – 30 april 1867, sida 1

don till henne gjort upptäckt oundviklig. Jag kunde dock icke lyckas att Ingna henne. — IIvad kunde han vilja göra med Alines bref? frågade hon. Jag kan ej förstå detta. Hvarför höll han sig innuestängd med detta hela timmar? Det måste ha varit något kraftigt skäl dertill. Hvilket kunde det vara? Sådana voro de frågor hon mångfatdiga gånger upprepade och i hvilka jag blott kunde instämma. Till denna omständighet kunde ingen af oss finna en förklaring. Jag vänd samtalet från dessa tankar, hvilka vi ej kunde reda och började tala om Comels helsa. Jag berättade ClCmonec att jag var säker om det den gamle mannen var nära sitt sut, att jag sett många symptomr, som föranledde mig tro att ett slaganfall icke var en i detta fall otrolig hände!;e; jag sado henae att jag så tidigt om möjligt skulle söka förma Comel att öfverlomna sina bosparingar åt en bink Ciemence lyssnade itrigt och b ef luguaro i samma mår jag talsde. Jag tror att qvinnans sorg orver sin synd var verklig och djup, och att det beslut hon fattat, att egu: sig at förljuf-andet af den gamle mannens aftynande lif, var allvarligt och uppriktigt. Genom manga och fröttsamma år har det varit mig en stor tröst att ihägkomma och tro detta. Många timmar af natten förflöto medan den grätande qvinnan och jag afhandlade dessa ämnen, i hvilka vi voro sa djupt iotresserade. Liuset från lyktan hade ofterträdts af dagsljuset långt innan vi skildes åt. Då vi slutligen bjodo hvarandra farväl släppte Clmence ut mig genom den villa porten. Hon stod och höll om jernstängerua med