Göteborgsposten – 29 april 1867, sida 1

icke genast tilltredsstalles, så ar det slut på de fosterländska känslornas braskande ordsvall. Ingen uttryckte sig mera öppenhjertigt och naivt än August Andersson från Östergötland, ; som naturligtvis också ville hafva försvarsvässendet väl ordnadt, men så att dervid hufvudsakligon afseende fästades på lättnad för de mindre jordegarne. Om så skulle ske, hvem ville ej då räkna sig till kategorien mindre jordegare?? Om den nyssnämnde talaren gjort sig känd som ironiker, så skulle man lätt kunnat antaga att i hans yttrande låg satir; men han talade allvarsamt, han var en exponent af det rådande skaplynnet i frågan. I första kammaren antogs utan, i andra kammaren efter votering, första punkten i utskottets förslag: att svenska armåen skall bestå af stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring. Redan under behandlingen i andra kammaren af denna punkt, som gaf anledning till att vidröra frågan i dess helhet, förspordes tydligt farnågorna för den stora kostnaden. Entusiasmen hade gifvit vika för de lägre känslorna. Man uttalade sig — ty Gud bevars man måste tala, kommittenterna väntade det — men huru matt, huru sväfvande skedde det ej! Man ville så gerna öfverflytta initiativet på regeringen, för att få sitta i efterhand. Endast kapt. Mannerskantz och frih. Gripenstedt betraktade frågan från en högre, fosterländsk ståndpunkt. De helsades också med bravorop. Den senare talade med inspiration; han var en ny Tyrtseos, som sökte elda sina medrepresentanter, som dock dej äro Spartaner, utan flegmatiska kälkborgare. I afseende på andra punkten: stammen skall vara både indelt och värtvad skiljde sig kamrarne, enär den första antog, men den andra förkastade detta stadgande. Der ville man ej hatva något värfvadt manskap såsom för dyrt och alldeles obehöfligt. Skulle denna åsigt blitva gällande, hvad blet följden deraf? Jo, dels att den icke-värfvade landtarmen måste inkallas till garnisonstjenstgöring, dels att artilleriet och ingeniörvapnet alltjemt blef med föga kunnigt manskap försedt. Härvidlag förslår ej ejonmodet, ändå mindre representanternas munharmonikor. Vid behandlingen af tredje punkten, som innehåller förslag till grunder för indelningsverkets aflösning samt öfverflyttning på staten af skyldigheten att betala soldatens lega och på kommunen skyldigheten att åt honom anskaffa bostad och planteringsland, blef resultatet återremiss till utskottet. I första kammaren uttalades sympatier för indelningsverkets bibehållande, men man visade benägenhet för godtgörelse till rustoch rotehållare för de ökade förpligtelser, som blifva en följd af den allmänna värnepligtens ytterligare utsträckning. I andra kammaren ordades egentligen bredvid trågan, men både derat och af hvad som undföll åtskilliga framgår dock, att rustoch rotehållarne anses behöriga att hugga för sig. Den egna nyttan stod här vida ötver det allmänna bästa. Allmogerepresentanterna, som identifierade sig med rustoch rotehållarne, läto oförbehållsamt förstå, att de ville hafva rustoch roteringsskyldigheten efterskänkt. I första kammaren, hvars flesta ledamöter äfven äro rustoch rotehållare, hade man försyn att framkomma med ett dylikt anspråk. Der beslöt man en underd. skrifvelse med begäran att K. M:t ville låta utreda om och i hvad mån lättnad må ega rum i roteringsoch rustningsbesväret, såsom ersättning för en blifvande utsträckning af värnepligten. Deri ligger åtminstone en princip, gentemot det egennyttiga tilltag, som framträdde ohöljdt i andra kammaren. Man skall erkänna, att i första kammaren behandlades frågorna i en vida ädlare stil; man vägleddes icke der at småintressena. At förhandlingarne hittills framgår otvetydigt, att den dag, då landtförsvaret skall blifva ordnadt, är långt aflägsen. Det maktpåliggande ämnet skall länge blifva en partifråga i stället för en allmän fråga. Man skall under tiden slösa med vackra fraser, man skall braska med en patriotism, som icke har sin motsvarighet i verkligheten, man skall blotta sin krassa egennytta och sin okunnighet, under det att de, som i realiteten ingenting vilja göra, skola bli talfärdigast Åom det oafvisliga behofvet af ett starkt försvar?, men aldrig finna sig belåtna med det sätt, hvarpå detta försvar bör åstadkommas. Under sådana omständigheter är det ganska konseqvent, att hvad försvarsutskottet i flera punkter föreslagit klandras och förkastas. Det är otvitvelaktigt att utskottet i flera fall gått för långt. Förslaget att öfverflytta indelningen på kommunerna-skulle blifva en ofantlig börda. Det är orimligt, att såsom ovilkorlig regel fastställa, att ingen indelt soldat eller kavallerist bör få tjena längre än till han blir 35 år. Han skulle då drifvas ifrån sin bostad, beröfvas den lön som han uppburit och sannolikt jemte hustru och barn taga ett stort steg — närmare fattigvården. År han vid fyllda 35 år oduglig såsom soldat, huru pass duglighet skall man påräkna al