Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 1

hvilka han strängt håller och för hvilka han med större itver kämpar än de verkligen förtjena. Så var t. ex. fallet med hans besyn nerliga förslag, att benämningen folkskola skulle utbytas mot kommunalskola. Till försvar for denna, af utskottet afstyrkta, namn förändring, höll han ett långt föredrag som räckte närmare treqvarts timma, och framkom derunder med de besynnerligaste paradoxer, som t. ex. att det nu brukliga namnet ver kat hindrande för folkskolans lyftning, såsom stämplande densamma endast som en skola för solket; att den at honom föreslagna benämningen häntydde derpå att det vore kommunens och ej folkets barn som borde begagna denna skola. IIan törbisäg påtagligen, hvarom ock assessor Bergström erinrade, att ehvad skolan benämnes tolk eller kommunalskola, beror dess nytta och anlitande icke på namnet, utan af lärarnes skicklighet, och att så länge skollärarne äro uselt eller otillräckligt aflönta, kan ej allmänt skickliga skollärare påräknas och folkundervisningen således ej blifva tilltredsställande. Mot förslaget uppträdde äfven frih. Fock med ett genomtänkt och skarpsinnigt föredrag, som helt och hållet uttömde ämnet och nedslog namnförändringsprojektet. IIan erinrade till slut huru besynnerligt det skulle taga sig ut, om man inrymde den tanken att ordet folk kan hafva mer an en betydelse, då riksdagens ledamöter, enligt grundlagen, utöfva sitt ansvarsfulla kall såsom representanter af svenska folket. ÄAfven mot andra punkter i hr Siljeströms motion, likaledes at utskottet afstyrkt, uppträdde flera män af facket med skarpa argumenter, hvilka hr Siljeström hade ganska svårt att gendrifva. Om han deri lyckades tilltror jag mig icke att afgöra; men det töretaller mig som blef hr Siljeströms position såsom auktoritet i ämnet ganska mycket rubbad. Att man under debatten vidrörde den klassiska bildningens värde, faller at sig sjelf, ätvensom att dess värde skattades föga af dem som dock ega den och draga nytta at den, och missaktades af dem som ej ega den. En iakttagelse som jag otta gjort och som under denna diskussion äfven gjordes, kan jag ej underlåta att framhålla, den nemligen att fler. representanter, hvars bildning icke går öt ver, men tillochmed står under den allmänneligaste, hysa en viss atvoghet mot den bildning som står ötver strecket.