Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 1

Välmeningen är en ganska vacker egen skap, den är en dygd, men af det slag s mi ofta ådrager den som för densamma råkar ut, kännbara obehag. Till denna kategori — välmeningens — tror jag att hr Ridderstads mo tion om en tacksägelseadress aflåtande till kapten John Ericsson bör räknas. Andra kammaren biföll motionen obetingadt. Men i första kammaren mötte den formella betänkligheter. Man erkände kapten Ericssons stora förtjenster, men man erinrade, och utan tvitvel ganska befogadt, att representationen ej vore berättigad afläta någon sådan tacksägel seskrifvelse, enär det endast tillkom regeringen att i förhållande till utlandet eller en skilda medborgare i främmande stater gifva ett uttryck at landets opinion i såväl denna som andra frågor. En annan gång kunde representationen aflåta till andra personer skrilvelser af klandrande innehåll. Om diskussionen härvid stannat och adressen beslutats, så hade det väl gått an. Men så gjordes saken ändå värre, då en at regeringens ledamöter, grefve v. Platen, som i regeln bordi hålla på regeringens prerogativ, gat detta på båten — äfven af välmening — och trodde att om några formella betänkligheter förefunnes, så kunde de ej vara så starka, att ensamt at detta skäl skritvelsen borde atsläs.