Göteborgsposten – 24 april 1867, sida 1

—— n AR SRA VETA poleonsdag. Om man töretager sig en pro: menad uppåt Boulevard des Capucines blir man öfverraskad att finna ett träslott af enkla släthyflade bräder med irreguliert anbragta fönster. Det är den nya Operans ötverrock. Hela byggnaden har blisvit ombonad med brädbeklädnad och derunder äro skulptörerna, skyddade för regn och oväder, sysselsatta med uthuggande af de orneringer, som äro ämnade att pryda denna musikens blitvande helgedom. Skola alla expositionsresande, som an 3 lända hit i sommar, utstå så mycken vedermöda, som Folies Dramatiques låter sina YVoyageurs pour V Exposition utstå, så är det bäst att packa upp igen, ifall ni händelsevis skulle vara sysselsatt med förberedelserna för er resa hit. Att för en gång se dem från scenen och sjelf slippa utsättas lör deras vedervärdigheter, ger deremot ep rätt munter atton oaktadt de många groteska situatiorerna. Eget nog är att se Parisarne sjelfva persifflera sina två hufvudiel, att dels forsöka preja och dels göra spektakel at de stackars främlingar, som, enligt deras äsigt, komma till Paris enkom för av låta plundra sig. En familjefar hyr ut sin våning åt resande, men stannar sjelf qvar som domest.k, hans hustru som köksa, hans dotter som piga, och hans son som borstare. Detta förskattar honom också nöjet att se huru hans hyresgäster, några amerikanare, . behandla hans rum, Tapeterna ritva de sönder, möblerna sparka de på, etc. En at dem sitter under en hel akt orörlig, med fötterna uppsatta mot väggen, ryggen åt de ötriga och yttrar aldrig ett ord eller förändrar ställning tör hvad som än passerar omkring honom, vare sig gräl, slagsmål elier hippningar. Det är hans sätt att se expositionen, mena kamraterna. Den enda lisaktighet, man hos honom förmärker, är när man envisas att fordra svar af honom eller ofrivilligt kommer att knuffa till honom, då han genast atskjuter en revolver, och när slutligen värden uppledsen på sina hyresgäster, ber dem flytta, så förklara de alla att de kommit för expositionens skull, ämna ej resa förr än den blir slut och till yttermera visso atsluta de sina argumenter med pistolskott, som jaga hela familjen på flykten. Sedan alla vrär at husen från vinden ned till källaren blifvit uthyrda, logerar man sig under bar himmel. 1 en trädgård till en restauration ser man bänkarne, träden, o. s. v. upptagna al hyresgäster. En vurk har tillbragi natten i ett litet tidningsstånd och en olycklig kines kommer upp ur en afloppstrumma och mäste ändå betala drickspengar för upplyse ning af trappan. Pjesen ötverflödar naturligtvis af farceartade uppträden, som sätta publiken i godt lynne, ty det är något som alltid slår an på en pariserpublik, och här applådera de goda parisarne dessa mångfaldiga försök att komma främlingarnes pengar att cirkulera i deras egna fickor, och gå kanske sedan hem med nufvudet upptyldt al spekulationer. Finns det ingen annan utväg att få bugt med parisarne så återstär oss dock en. Låt oss göra gröve. Tänk om några hundra tusen iremlingar i ett ögonblick förklara, att derest parisarne bli för oförskämda, sedan de väl lockat oss hit med sina tillställningar, så resa vi ifrån hela tutten! Då skulle de kanske bli litet öfverraskade. Greves pågå nu som bäst i alla hörn af staden. Först började bronsarbetarne, deretter kommo skräddarne, följde så skomakarne och studenterna och nu sist intaga tvätterskorua en hotande position. Arbetarne grva tor påökning och studenterna för nedsättning. De sistnämnde hafva nemligen på högtidlig sammankomst beslutat, ut derest en enda kamrat tar sin hyra påökad, så skola de alla draga sina färde till något annat qvarter. Det är ingen bagatell dessa greves. Arbetarne hatva inom sma resp. yrken bildat societeter, till hvilkas kassa de vid hvarje arönang afsatta 5 procent al sin arbetstortjenst, och hvarifrån de, när sjukdom eller arbetsorist uppstår, erhålla understöd, men också är varje societär skyldig, att när gråöve uppstår och bud kommer att allt arbete skall upphöra, senast lemna sin plats, utan att ens fullborda tt påbörjade arbete. Skulle det falla någon n att vara nöjd med sin allöning och vilja areta, så råkar han illa ut. På vatelierun kan an icke vara, men om han skulle taga hem mm — —