Göteborgsposten – 23 april 1867, sida 1

småaltaren utomkring det egentliga skeppe med hufvudaltaret. Utmärkta grupper, såsom Christi grafläggning, tvenne martyrer i vax, de tre konungarnes tillbedjan o. s. v., finnas i öfverflöd. Denna kyrkoståt har här framkallat en särskild industrigren, en specialitet för religiösa prydnader, der man i huru stora förråder som helst kan förse sig med apostlar och helgon, englar och påfvar i gula och skinande kläder. För Cachemires byggas flera utställningslokaler, mestadels i orientalisk stil med sina kupoler, och som tyckas till det yttre få lika rika orneringar som de dyrbara artiklar de äro ämnade att förvara. En inrättning, som icke blott kommer att låta se sig, utan äfven höras på långt håll, är en tornbyggnad för kyrkklockor, der 42 större eller mindre representanter af den ljudande malm aro uppsatte i ordnade leder, med sina hammare utvändigt i st. f. kläppar inuti. Från hvar och en af dessa nedgår en ståltråd, som alla löpa tillsammans i en klaviatur, der således den som rör på spelet endast har att på vanligt sätt spela piano. Det är meningen att derigenom kunna traktera med valser och polkor lika lätt som den vanliga kyrkoringningen. Inrättningen, hvarpå man lärer arbetat i fyra år, är ämnad att anbringas i tornet på kyrkan S:t Germain de lAuxerrois. En -S:ta Maria-krubba emottager till vård under dagens lopp barnen till de arbetare, som äro sysselsatta vid expositionen, utan afseende på religion eller nation. Annu tyckes denna inrättning ej hafva behöft begagnas, ty allt är så putsadt och fint, vaggorna stå tomma, leksakerna stå obegagnade och endast en och annan nyfiken vandrare tittar in i förbigående. Men vi kunna nu låta dem hålla på och rusta i parken och i stället bege oss in i palatset. Denna gång kunna vi börja inifrån. Sjelfva centrum upptages likaledes at en promenadpark, prydd med statyer, vattenkonster o. dyl. I midten uppföres en rotunda, ämnad att innehålla de olika ländernas mynt, mått och vigter, men är som så mycket annat ännu ofullbordad. Aldra innerst, således som sjelfva medelpunkten kring hvilken hela expositionen skall gruppera sig, placeras de franska kronjuvelerna, med en särskild invention för att om qvällarne vindas ner i jorden och blifva oåtkomliga för tjufvar och skälmar, ifall några sådana skulle hafva lust att spehulera på att lägga sig till dem. Likasom på yttre sidan af palatset finnes här på den inre en öppen promenad rundtomkring. Ätven här utställas byster och grupper. Väggarne, eller väggen, enär det endast är sådan på den ena sidan, prydes med planritningar och afbildningar at kyrkor o. d., fotografier och planscher, etc. Från detta galleri utlöpa de palatset genomskärande gångarne, som föra den besökande till de olika ländernas resp. utställningar. Vi börja då för i dag med Sverige och Norge för att sedan efter råd och lägenhet helsa på jordens ötriga nationer. Den svensk-norska utställningen, som löper tillsammans i broderlig förening, har blifvit ytterligare kompletterad sedan vi sist voro der och kan nu sägas vara i det närmaste fullständig, ehuru ännu här och der en och annan vakans finnes. Innan vi gå in i byggnaden finna vi här Fredrika Bremers och biskop Agardhs samt Gustaf Wasas byster, alla af Qvarnström. Väggen är för öfrigt tom, men kommer väl framdeles att besättas. Innerst, närmast parken, hafva vi antiqvitetsafdelningen, som skall tjena till Jemförelse mellan forntid och nutid, men som för öfrigt beflnner sig hors de concours, enär fabritkaaterna ej kunna infinna sig för att emottaga de priser som jurymännen möjligen skulle vilja tilldela dem. Först al allt träffa vi här på Gustaf Wasas rustning, omgifven af diverse skjutvapen från olika äldre tider, jemte en kanon med Carl XII:s namnchiffer. Dessutom standarer, provinsvapen och andra broderier, jordfynd, pokaler och dryckeskannor, biblar o. a. boktryck med mera dylikt som till ett väl ordnadt anuqvitetsmuseum hörer, biskop Corts märkvärdiga tofflor icke till förglömmandes. Som man emellertid ser dylika saker i alla historiska musser, är det naturligt att de ej ådraga sig någon så särde