Göteborgsposten – 23 april 1867, sida 1

jag. Detta befriar oss från a allt besvär med juvelerna. Hon har utan tvifvel kommit för att hemta dem. Jag förmodar att madame Delasborde är en gammal vän till grefvinnan? Ni har väl sett henne förr? — Nej, det har jag icke, svarade han buttert. Tror ni att jag ej har annat att göra än att se efter grefvinnans förnäma gäster? Jag känner hennes namn, det är allt: sammans. Jag sade er det i går. Han hade ej sagt mig något sådant; men jag ville ej motsäga honom för en sådan småsaks skull, då han be. fann sig i detta retliga lynne. Han stödde sig mot be. tjentens arm och stultade ut; Antoine såg tillbaka på det öppna skrinet, utan tvifvel något förundrad öfver att jag lemnades ensam qvar i rummet. Uttrycket i mannens ansigte kom mig att småle. Jag kom ihåg mig att han ej visste att jag var hans herrskarinnas bror. Jag trodde eget nog, att ingen kände till min nära slägtskap med heane, utom Comel och Clmence och, såsom jag förmodade, Deligny. Utan bitterhet eller sorg tänkte jag på den ofantliga klyfta som låg emellan Alines öde och mitt. Hennes öde! Ah, om något skulle göra detsamma skada, eller ens sätta det i fara! Medan jag tänkte på detta sätt kom Comel tillbaka och berättade mig att m:me Delasborde kommit för att hemta juvelerna. Hon hade förovisat en order dertill med Alines handstil och ett qvitto på dem i sin egen. Jag förde juvelskrinet till vagndörren och lemnade det i händerna på en elegant dam, som satt i em elegant vagn, och såg henne fara bort med den dyrbara skatten.