Göteborgsposten – 18 april 1867, sida 1

OST FJITAH BI 1 HU17 1 — — — — —— — anade han icke, att han förstörde all effekt af den opposition skulle göra. I det fall är Jöns Pährsson riksdagens märkvärdigaste personlighet, att ingen som han rönt så ojäfaktiga bevis på kammarens ogillande och missaktning, men å andra sidan måste medgifvas att han besitter ett utomordentligt lugn. Huru vidrigt intryck hans uppträdande åstadkom synes bäst af en ganska märklig omständighet. ; Ni torde erinra er, att då frih. Gripenistedt afgaf sitt yttrande i gevärsfrågan och i sammanhang dermed berörde landets finansiella ställning, så utsäste sig br Key att vid lägligt tillfälle besvara detta yttrande. Ett lägligare tillfälle erbjöd sig ej än just då dechargebetänkandet diskuterades, äfven dertöre att frih. Gripenstedts åtgärder såsom finausminister utgjort föremål för konstitutionsutskottets granskning. Hr Key hade också begärt ordet och antecknats såsom andre man nästföre frih. Gripenstedt. Men så kom den olyckssägeln Jöns Pährsson och skämde bort alltsammans. Hr Key hade allt för mycken takt, var allt för ömtälig om sitt anseende, för att i något afseende blifva ställd i jemnbredd med den förre, och dertöre fanns ingen annan utväg för hr Key än att låta stryka ut sitt namn, hvarigenom han urståndsattes att iufria sitt löfte och allmänheten att erfara huru det skulle lyckats. Om man tager i betraktande, dels hvilka personer som antogo rollen af oppositionsmän pro tempore och dels beskaffenheten af de anmärkningar, som riktades mot konungens rådgifvare, så tror jag att dessa hafva allt skäl till belåtenhet med dechargebetänkandets behandling, och att det af protekrionisterna så mycket häcklade systemet? på ett hedrande sätt gått igenom eldprorvet. Dödsstraffets afskaffande har länge stått på dagordningen. Lagutskottet bar dertill icke heller nu velat lemna sitt tillstyrkande. Frågan är en kulturfråga, och det torde ej vara tvifvel underkastadt att allmänna opinioven inom landet icke går i samma riktning som lagutskottet förmodat. Det var dock en ren tillfällighet att lagutskottet nu icke tillstyrkt borgmästaren Bovins motion om dödsstraffets afskaffande. Då frågan företogs var hofrättsrådet Lemchen, som redan förut delat motionens åsigt, frånvarande. På denna lilla omständighet föll motionen i utskottet. När frågan förliden Lördags afton i första kammaren företogs hade ett stort antal ledamöter, uttröttade af en föregående långtrådig diskussion, aflägsnat sig. Dertill kom ett nytt missöde. Då voteringen skuile företagas hann icke häradshöfd. Ekenman, som varmt förordat motionen, att tränga sig fram till talmannen i rätt tid för att aflemna sin sedel — och motionen föll på en röst, 39 röster mot 38. Det är i alla händelser ett otörlåtligt fel, att vid behandlingen af en så vigtig fråga endast 78 at kammarens 124 ledamöter voro tillstädes. 1 andra kammaren fick motionen en motsatt utgång. Men älven der voro dock femtiotre ledamöter för dödsstraffets bibehållande. Bland talarne på denna sidan var professor Ribbing den mest framstående. — En märklig iakttagelse erbjöd diskussionen deri att kammarens inätvända ledamöter, som annars äro oskiljaktiga, icke delade samma åsigt i deuna fråga. Sälunda talade Rosenberg varmt för motionen, hvilken åter bekämpades lika varmt at Kolmodin och Hedengren. Jag behötver icke säga att det rika ämnet med flödande vältalighet behandlades at flera ledamöter. Men då ätven i de allvarligaste diskussioner stundom komiska episoder intråffa, så blet sallet sådant nu också. En frodig skåning, Ola Larsson, förklarade sig visserligen vara för dödsstraffeews atskaffande, men ettersom törsta kammaren redan hade bifallit utskottets betänkande, så ville han göra lkaså. Der upplystes dock att då den soglige Larsson tulade, hade första kammaren AFan AA atölnavt frågan! 4