Göteborgsposten – 18 april 1867, sida 1

— Det gör jag visst icke sade han. Jag har ickvarit intendeut pa Corandeuil i så många år för att nu fi höra, det jag ej kan bli betrodd att icke visa ett bref. Jag gick min väg orolig både öfver Comels synbar: örsvagande och öfver Clömence. Jag återvände med al möjlig skyndsamhet, men först sedan två eller tre timma förflutit och nu fann jag Jean Comel i djup sömn. Jag ropade på Clåmence och tjenstefolket ocn sade dem at hans sömn mycket liknade sjukdom samt frågade dem om hans vanor. Han hade ej under min frånvaro lemnat rum: met och hade blott förtärt den buljong som vid denne tid på dagen alltid serverades honom. Etter någon stund och många ansträngningar, lyckades jag väcka honom, och slutligen, sedan jag bortsändt de ölriga, lät jag den gamle mannen förstå ändamålet hvarför jag var der. Han lem: nade mig nyckeln till kassakistan, hvilken jag öppnade i dess gömmor fann jag ett litet skrn, hvilket jag erinrade mig som litet barn ha sett stående på en gusridon i den förra grefvinnan Corandeuils toilettrum. Jag tog ett omsorgsfullt aftryck af låset i vax, uterlemnade nyckeln till den gamle, sade honom adjö och sökte upp Clömence Hon kunde icke träffas. Jag sände en betjent att fråga om hon var i mille de Corandeuils rum, men erhöll et! nekande svar. Medan jag väntade på betjentens återkomst, tyckte jag mig höra steg i den öde våningen som begag. nats af grefven sjelf. Jag undersökte noga dörren som ledde till korridoren; den var stängd och nyckeln uttagen. Då jag hört att Clömence icke var hos mille de Corandeuil och att portvakten icke sett henne gå ut, gick