Göteborgsposten – 18 april 1867, sida 1

1 U kiksdags-Kaleidoskop. XXVII. Den 14 April. Sannolikt skall ni ej misstycka, att jag ännu en gång återkommer till debatten rörande dechargebetänkandet. Kuappast tror jag att någon anade att den så skulle aflöpa, som torhällandet blet. Man hade de mest giltiga skäl för antagandet, att motständarne till det så mycket omtalta systemet nu skulle mäta sina krafter med konungens rådgilvare; ty dertill var just rätta ögonblicket inne. Man väntade sig mycket at gretve Henning Hamilton; men huru ovilligt stämd han än är mot flertalet al konungens nuvarande radgitvare, så tycktes han dock hysa en ändå större obenägenhet sör riksdagens inflytande gent emot konungamakten. Om nu den ädle gretven skulle uppträdt mot konungens råd gitvare, så är det klart att han i och med detsamma hade angripit konungamakten och. sålunda medverkat till att torsvaga den. Försatt i en så brydsam belägenhet, men tillika nödsakad, till följd at sin position, att tala då dechargebetänkandet sörekom, sanns för honom ingen annan utväg än att ytira sig mera bredvid än om den handling, som törelåg. Att gretve H. lade siua ord med aldra största försigtighet, synes bäst derat, att ingen af statsministrarne, ehuru begge naturligtvis voro tillstädes, ansåg behöfligt att replikera honom. Redan häri låg ju för dem en ganska stor seger. Grefve Mörners och trih. C. A. Raabs anlopp voro alt den beskaffenhet, att de icke heller påkallade genmäle från statsministrarnes sida, ty att replikera sådana yttranden af gretve Mörner, som t. ex. att torvandlingen af en docent till kommersråd var icke bättre än att sätta en knekt till teaterdirektör, fordrade sannolikt ingen, enär alla kände först och främst att ingen docent, men väl en mångsidigt bildad sekreterare i tullstyrelsen, hvilken förut varit docent, förvandlats till kommersråd, och dernäst att det äldsta kommersrådet i samråd med sina kolleger föreslagit den ifrågavarande twullsekreteraren till rädsbefattningen. — Att bemöta irih. C. A. Raabs protektionistiska ordsvall väntade tvifvelsutan icke ens han sjelf. I andra kammaren var Ola Jönssons yttrande det mest genomtänkta. Han antog att koustitutionsutskottet hade bort göra påminnelser i åtskilliga frågor. Men de få tall (några tjenstetillsättningar) rörande hvilka, enligt hans åsigt, påminnelser hade bordt ske, voro påtagligen i och för sig sjelf obetydliga, och för öfrigt, enligt hvad som upplystes, lika påtagligt att dessa tjenstetillsättningar skett ull allmän nytta. Det obestridligen märkligaste i Ola Jönssons yttrande var dock hans framställning om behöfligheten af en opposition, som dock borde vara vårdig och sansad. Här var det dun torre ledamoten ar bondeståndet, som meddelade kammarens begge ledamöter trån riddarhuset en ganska allvarlig, men värdig undervisumg huru de skola göra opposition. Hans yttrande gjorde så mycket större intryck, som det kom iran en man, hvars ottentliga verksamhet sannolikt snart är afslutad och som troligen icke gör anspråk på vidare lycka och sortkomst. De påräknade verkniogarne af grefve Posses och frih. Liljeucrautz opposiuon, den senares mera beslöjad än den sorres, utebletvo genom Jöns Pährssons mellankomst. Han intorde oppositionen på ett omrade, der han ätnjot ävmiostone den fördelen att sta alldeles ensam. Man kan ej bestrida honom ett mod, som torde böra kallas cyniskt, men sannolikt