Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 1

AN BE . öde var att krossa och förkrossas, och framhöll att regeringens program skulle uppgå i konseljpresidentens person. Märkligast var talarens yttrande, att om i ett land lagarne följdes; om förhållandet till utländska makter vore godt och det språk värdigt som man till dem begagnar; om armeen befunne sig i ve derbörligt skick; om näringarne blomstrade under goda författningar; om landets penningeväsende vore väl ordnadt, om — och om — så skulle representationen icke anmärka mindre regeringsfel. Var nu meningen med detta dunkla tal, att utskottet förfarit rätt då det icke anmärkt små fel, men förfarit orätt då det förbisett större fel? Derpå kan jag ej svara. Grefven yrkade emellertid att betänkandet skulle läggas till handlingarne. Grefve Mörner förmådde deremot icke att lägga band på sina känslor. Den törre talarens styrka ligger i konsten att beherrska sitt missnöje med regeringen. Den senare talarens svaghet ligger just i arten af hans vrede, i uttrycken för densamma. Framställningssättet närmar sig det komiska. Han liksom letar etter det bart huggande svärdet, under det han endast rör sig med ett träsvärd. Han var missnöjd med hvad utskottet gjort och ond öfver hvad utskottet underlåtit. Frih. Carl Adam Raab — som icke bör förvexlas med frih. Adam Christian Raab — ordade som vanligt om landets olyckliga belägenhet, en genre, hvari han af ingen ofverträffas, enär han ostridigt är den skickligaste inom första kammaren, då det gäller att traktera den protektionistiska munharmonikan. Hr Schartau kunde ej förlåta attregeringen hade, genom att förkasta införseltullar på vissa lefnadsmedel, förtrampat svenska folkets urgamla beskawtningsrätt, en åtgärd at regeringen, som riksarkivarien Nordström förklarade rent af grundlagsvidrig. Med tillbörlig takt och moderation replikerades de förut anförda talarne af statsrådet v. Ehrenheim, grefve af Ugglas och prof. Rydin samt hr Weern, hvilken träffade hutvudet på spiken genom att citera gamle kung Göstas ord till de upproriske dalkarlarne: Om det regnar, så klandren I mig och om solen skiner, så klandren I mig äfven. I andra kammaren var det Jöns Pährsson förbehållet att fungera som skarprättare. Han uppläste ett långt antörande, fullt med invektiver mot regeringen. Det afhördes dels under skratt, dels under ogillande; sjelf visade han ett beundransvärdt lugn, äfven då de mest oförtydbara uttryck af ogillande hördes i salen. Det faller af sig sjelf, att han var högeligen missnöjd med konstitutionsutskottet, och så var äfven grefve Posse och dernäst frih. Liljencrantz. Deras yttranden, naturligtvis mera moderata mot regeringen än Jöns Pährssons, uppblandades med artighetsbetygelser mot regeringen, men så formulerade, att de inneburo klander. Den förstnämnde anmärkte som ett fel, att regeringen icke inställt gevärstillverkningen vid Husqvarna och Carl Gustafs stad, i anledning hvaraf grefve De la Gardie och häradshösd. Staaff upplyste, att egarne af Husqvarna faktori för kontraktets upphäfvande hade fordrat 30,000 rdr; men kostnaden för de beställda gevärens tidsenliga förändring skulle kosta 20,000 rdr, så att i realiteten 10,000 rdr blifvit staten besparade, derigenom att kontraktet icke blifvit häfdt. Grefve Posse upplyste längre fram, att han aldrig inlät sig i diskussion, der han kunde få orätt, ett påstående, som var mera kuragöst än korrekt. Frih. Liljenerantz, som ansåg att representationen borde gent emot regeringen visa sig välvilligt afvaktande, ogillade att regeringen anvisat medel till inköp af möbler för landshöfdingeresidenset i Östersund; meddelade, att ledamöter i konstitutionsutskottet uppgifvit, att den frågan der blifvit förbisedd; men förehölls då at flera talare om det grundlagsvidriga deri, att han nu i realiteten tramkom med en anmärkning mot regeringen, som före dechargebetänkandets uppsättande hade bort anmälas.