an befriades från hvarje penningeförlägenhet medan å mdra sidan värdigheten af hans rang uppehölls, voro beindransvärda. Den noggrannaste iakttagare skulle ej ha kunnat finna att verlden i Paris var alldeles främmande för denna qvinna som rörde sig i densamma med ledigt behag och felfri sjeltbeherrskning, men jag som kände sanningen såg att hennes ovana vid sin omgifning uppvägdes af hennes fullkomliga likgiltighet för densamma. Grefven och grefvinnan de Corandeuil hade kommit till Paris vintern 1819, och det var sent på våren 1820 som Aline berättade mig att de skulle resa till England. Grefven, som alltid varit en känslig och nu tillochmed var temligen melankolisk, hade aldrig kunnat afskaka sig verkan af hans barus förfärliga död, och Aline hade blifvit tillrådd öfvertala honom att försöka om icke resor skulle skingra hans svårmod. Alltifrån den lille gossens död hade Eugene och hans syster ömsesidigt undvikit hvarandra. Isabelle klandrade sitt sorgliga lyte såsom orsaken till katastrofen, och trodde, kanhända med något skäl att hennes broder hyste samma tankar. Denna brytning sträckte sig dock icke till Aline, och det var rörande att se systern och hustrun rådslå tillhopa för att lätta brodern och maken från bördan af en sorg hvilken fallit, med sådan krossande tyngd på dem sjelfva. Isabelle stannade qvar i Paris, skött af Cldmence, som jemte Comel och tvenne tjenare utgjorde det nu inskränkta hushållet. Den blinda damen fortfor att begagna sina vanliga rum; zrefvens och grefrinnans tillstängdes efter deras afresa. Till en del derföre att Aline bedt mig göra det, be