Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 1

OM MIM UV Ola Jönsson, som någon tid varit sjuk, höll ett töredrag, i formelt afseende ganska utmärkt, hvari han uppsamlade och tillgodogjorde sig de anmärkningar, som i tidningarne blifvit framställda mot några tjenstetillsättningar, hvilka anmärkningars rätta beskaffenhet dock belystes af andra talare, så att de blefvo! af föga betydenhet. . Carl Anders Larsson, som alltid afhöres med uppmärksamhet, emedan han förmår att i sina yttranden inlägga hela sin personlighet, anmärkte skämtande att grefve Posse tagit konstitutionsutskottet för att dermed slå regeringen. Det var visst ledsamt att utskottet ej funnit något att anmärka mot regeringen, men så hade ju fallet äfven varit med förra riksdagens konstitutionsutskott, ehuru det då bestod af ledamöter som gjort all flit att komma åt regeringen, och dertöre ej försmått att slå ner på några lispund hö som ansetts ha blifvit oriktigt använda. Att grefve Posse ännu hyste agg sedan förra riksdagen mot regeringen för representationsförändringen, sann han ej underligt; men betraffande Jöns Pährs son bad han att kammaren ej skulle döma för strängt. Han hade nyss kommit trån Smålan och var ännu icke educerad. Larsson, som var vid ett briljant lynne, kryddade sitt yttrande med en mängd qvicka repariier. Rosenberg tog Jons Pährsson särskildt under upptuktelse och beklagade att han till låtit sig grofva och forolämpande uttryck bäde mot regeringen och konsututionsutskot tet (flera hördes härvid ropa: instämmer!) och Medin fann sig ätven betogad förklara av fastän han och Jöns Pährsson voro länskaimrater gillade han dock alls icke den sednares beteende. Han blef nog bra längre fram, nä de grofva kanterna hunnit atfilas (skratt och bra!). H. exc. frih. De Geer erinrade att han ansåg sig med stöd af grundlagen förhindrau att till besvarande upptaga anmärkningar, som under debatten blifvit gjorda rörande ämner hvilka icke i grundlagsenlig ordning blitvit dragna under riksdagens pröfning (atsåg frih Liljencrantz yttrande rörande möbleringsanslaget till residenset i Östersund). Frih. Liljencrantz återkallade sitt yrkande om återremiss. Frih. Gripenstedt erinrade att fastän preskriptionstiden för anmärkning mot åtgärden att upplåta tomt på Carl XIII:s torg tillandagått, så ville han dock upplysa att tomter icke var staten afhänd utan blott till ett nyttigt ändamål upplåten, att staten gjort stora uppoffringar för befrämjande af skön konst och att om dess idkare erhöllo ett hus der den kunde i trygghet utöfvas, så låg deri ej något klandervärdt, särdeles då byggnaden skulle blifva en prydnad, icke en vanprydnad för torget. Man hade ofta på förhand förkastat byggnader såsom vanprydliga, men rdiga kommit till en motsatt åsigt. Så hade man t. ex. förklarat att Industripalatset skulle blitva så fult; men färdigt hade man erkännt att det var det vackraste at hela expositionen. Afven Nils Larsson, rektor Dahm, doktor Gumeelius och Uhr replikerade med mer och mindre skärpa dem som klandrat konstitutionsutskottet för dess förmenta mildhet. Om man anser grefve Posse, som började debatten, och frih. Liljencrantz, såsom de begge hvilka utgjorde oppositionen, den förre mera direkt, den andra på en omväg. så bör det räknas till otur för dem, att Jöns Pährsson intog en mera framskjuten ställning. Det är just icke angenämt komma i flock och tarnöte med honom, äfven om han ställer sig främst på barrikaderna. DDe a a oc sr rr AR