Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 1

hafvet. Barnets kropp har aldrig blifvit återfunnen. Min man, sjelf nedtryckt af sorg, är full af medlidande för min. Han är ej så stark som jag och kan ej uthärda åsynen af det ställe, hvilket är och på samma gäng icke är hans barns graf. Jag har uthärdat åsynen deraf för länge för att bli otålig deraf nu; men nog derom. Vi komma till Paris och då skall jag träffa dig. Grefven och grefvinnan de Corandeuil kommo till Paris, till det dystra gamla hotellet i le Faubourg, hvilket sällan hyst inom sina väggar en så skön herrskarinna som min syster. Comel och Clåömence hade inträllat förut och iordningställt bostaden och hushållet för dem. IIvarje tjenare i detta hushåll, särskildt anordnadt för deras u pehall i Paris, var en främling; ej en enda, utom Comel och Clmence, under grefvinnans tak visste att låssmeden från rue 1—, som så träget besökte intendenten och hans hustru, var deras herrskarinnas bror. Jag såg Aline och blef förvånad öfver hennes skönhet och behag. Hennes sätt att vara och drägt öfverensstämde fullkomligt vil med denna ståtliga, hänförande skönhet, i hvars fullkomning endast fattades att ett obetydligt veck i pannan varit borta och läpparne haft en högre rodnad. Jag såg henne allena, men hon förlorade aldrig det band hon höll på sina känslor; fullkomligt vänlig, varmt intresserad for allt som rörde mig, talade hon aldrig om sig sjelf utom i allmänna ordalag. Hennes förhållande till sin man, sade hon, egde karakteren af fullkomlig tillgifvenhet och synbart gränslöst förtroende, och den säkerhet och skicklighet, hvarmed hon skötte hans affirer, så att