Göteborgsposten – 13 april 1867, sida 5

som ligger i kläderna; de äro i verkligheten ilt annat än väl till mods. Ty de äro fullt nedvetna om sin ömklighet; de veta at unler det de håna andra, äro de föremål för åtöje at alla andra. Men de äro tvungna att itföra den roll, de i sin dårskap en gång påagit sig. Och denna roll är för dem desto. vinsammare, som fålängans drägt, hvilken de bära, är all pomp och ståt oaktadt ej ens i stånd att dölja deras nakenhet. Man ser rakt genom kläderna på dem. Visserligen är naenhet liksom en naturlag i helvetet och sträcker sig till alla; men det är en stor skilnad mellan att vara naken och att ställa sin nakenhet till offentlig åskådning, isyanerhet då man på samma gång ser sig löjligzjord på grund af öfverdrifven lyx. i kläder J modegökar i verlden, om j blott fingen se en glimt af detta skådespel, tror jag, att j skullen bli i grund helbregdagjorda! Ej allenast hvarje ond gerning och hvarje ondt ord utan äfven hvarje ond tanke återvänder med styng på styng i det innersta hos en helvetets innevånare. Man hör i verlden så ofta sägas, att intet går förloradt i naturen. Ack, ej heller det minsta går förloradt i andens verld! Men det är ej allenast det onda, man utöfvat, utan älven det goda, man i lifvet underlåtit, som efterhand framträder för ens själ med fruktansvärd rättelse. Dessa fiender och åklagare kunna ej räknas! Både det som varit och det som icke varit antager gestalt och uppreser sig emot en. Det goda man försummat att göra är nåstan värre, än det onda man gjort! Ty frestelsen till det onda var ofta mycket stor. Men att göra godt, och det i oändlighet, skulle endast kostat på föga eller intet. I helvetet tår man en så klar öfverblick öfver verlden och menniskolifvot. Det ges alls ingen ursäkt för en menniska, som ej gör godt; äro medlen och förmågan än aldrig så ringa, ges det dock alltid och i rikaste måtto tillfälle dertill. Det kommer endast an på, om man har hjerta dertill; i hjertat ligger hela kraften och välsignelsen. Min olycka i verlden var ingalunda den, att jag hade ett hårdt hjerta; jag lät mig tvärtom i allmänhet lätt förmås att utölva välgörenhet. Min olycka var helt enkelt den, att jag var alltför mycket upptagen af mig sjelf. Antingen såg jag icke, hvad som an gick andra, eller ock såg jag det så flyktigt att det genast åter var glömdt. I helvetet måste man f lja det onda hvartill man är skulden, på dess väg genom verlden och se, huru det i sina verkningar fortplantar sig från menniska till menniska osta utan att känna någon gräns. Man vill ej följa det, men är tvungen dertill, frår stadie till stadie, tills det löper tillsammans för en i ett och man skönjer något mera Och förfärliga äro de verkningar, som en ond eller blott obetänksam gerning, ja, endast et obetänksamt ord kunna foranleda i verlder De ha ofta en riktigt dåmonisk förmåga at fortplanta sig; det är först i deras följder som de bli riktigt förderfliga. Olycka följe på olycka i det oändliga. Det är ej de onda saken i och för sig, utan dess konse qvenser, som ödelägga verlden.