Göteborgsposten – 13 april 1867, sida 5

JD OMM 4kkcc ordelif qvar! Jag tänker dervid ej allenast på mig sjelf. Jag skulle kanske kunna från let vissa förderfvet utdrifva några af dessa hyggliga husoch familjefäder, som ej se ut ötver kontorspulpeten, matbordet och sparlakanssängon, och några af dessa hyggliga, exemplariska husoch familjemödrar, som ej blicka bortom matgrytan, tvättbaljan och vaggan. Jag säger några, ty jag vet nog, att man i de flesta husen skulle tillsluta både dörrar och hjertan för mig?. Man gör i helvetet sina visiter och bjudningar. Det nya är der, liksom i verlden, mycket eftersökt. På följande sätt tecknar brefskrifvaren en fest hos några af de största frossare och drinkare, som verlden kännt: Med nästan exempellöst öfverdåd hade man vid detta tillfälle skaffat ihop allt, som kunde fresta gom och buk. Och lustigt gick det till, att döma at de qvickheter och roliga infall, det oblyga skämt, som kryddade dryc kesverlden. Frestelsen. ja, den fanns för visso i fullt mått. Men njutningen, förskona mig, låt mig tiga med den! Det fanns vid detta gille ingenting verkligt, utom det upphetsade begäret; gästerna hade ingenting annat att förtära än sig sjelfva. En obeskriflig känsla af intighet var vår mat och dryck; i hvarje bit, hvarje glas, som vi förde till munnen, kände vi oss innerst tillintetgjorda. Och qvickheterna och de lustiga infallen, de voro lutter gamla, uppslitna, i oändlighet uppkokta saker, hvilka man snarare kunde vämjas vid än skratta åt. Den menniska finnes ej i helvetet, som kan komma fram med ett friskt och riktigt muntert intall. Men emellertid, äta och dricka måste vi, så godt vi kunde, och dertill skratta och jubla. Vi måste, förstår du? Och nu har du ett begrepp om, hvad det vill säga att komma på kalas i helvetet. Man går alltså på bjudningar i helvetet, liksom i verlden. Der som här är uppgiften den: att låta se sig, att gifva en större eller mindre roll och för öfrigt ha tråkigt med belefvenhet. Der som här är man pligtig att visa sig behaglig och säga grannlåter. Men det finns dock en stor skilnad. I helvetet ser man neml. hvarann ej allanast genom kläderna, utan ända in i själen. Då man derför med glad och leende min säger: Hvad jag är glad öfver att råka er! Hvilken lycka, att jag skulle träffa er här!? — och man på samma gång tänker: Skola vi nu ha att dras med henne igen, den gamla ugglan ! — då står man der just vackert, oaktadt all sin belefvenhet och bon ton. Ty vederbörande är lika väl inne i ens tankegång som i ens tal. Men i helvetet antager man en viss nonchalant fräckhet, hvarförutan allt umgängeslif skulle vara olidligt. Då jag ej vet, hvar jag rätt skall göra af mig sjelf, beger jag mig ut på helvetets promenad. Det förstås af sig sjelf, att vi ha en sådan, och dertill af alldeles utmärkt art. Hyde park, Champs Elysöes, Prater, Unter den Linden, Corso, Prado, Djurgården och Lange Linie kunna alla vara bra, hvar för sig; men med vår promenad kunna de ej mäta sig. I afseende på elegans råder visserligen ej någon skilnad; men desto större är skilnaden i hänsyn till mångtald, omvexling, den brokiga anblicken. Der representeras neml. blott en enda mod i sender, här deremot på en gång väl tusende moder, neml. moderna från många århundraden. Det är en anblick, så brokig, så liflig, jag tillägger så narraktig, att den blir utan all jemförelse. De största motsatser mötas här och tjena ömsesidigt till att framhålla hvarandra. Dårskapen framträder med en så gripande verkan, att åskådaren ej kan annat än brista ut i skratt, huru eländig ban än må annars känna sig. På ena sidan stoltserar man fram, väl tillknäppt ända upp till hakan, på den andra så godt som halfnaken: på den ena sidan med ett omfång som en ballong, på den andra så tunn som en stör; på ena sidan insnörd och styf, på sden andra i nästan upplöst tillstånd. Här ett par sabelaktigt vida byxor, der ett par benI kläder, hvilka äro lika tätt åtsittande som ott annat skinn; här en äfventyrlig perruk eller konstigt upptornadt tempel, der ett så godt som rakadt hufvud, eller en ymnighet af lockar, ordnade med falsk naturlighet och behag. Och så vidare i oändlighet: krinoliner, fiskpenskjortlar, pocher, västar till knåen, skört till hälarne, kort lif och långt lif, hårpiskor i nacken, ej olika svansar, alla slags byttor unIder namn af hyttor, — puder, smink, skönhetsfläckar — hvem förmår väl uppräkna allt? Det är en verklig fåfängans marknad, detta hvimmel at menniskor, som genom de mest olika moder söka att på löjligt sätt göra hvarsandra rangen i smak stridig. Man förstår ej, huru menniskorna någansin kunnat spöka ut sig så der eller hitta på dylika apkonster, och man blyges öfver menniskonaturen. Ja, nu blygas ätven dessa moI dehjeltar och hjeltinnor. Visserligen rätta de på sig och kråma sig så godt de kunna i det äde med spotska, utmanande miner gå i sina. — o Q — v 0 : 0