Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 1

de båda murarne som ännu stå qvar. På denna öfvergifna plats utstol jag alldeles ensam min ångest. Jag behöfver icke säga dig, om det frestade mitt mod att göra det — men jag hide mycket att vinna: de flesta qvinnor ha blott att vänta kärlek och sympati och vinna dem bäst genom svaghet. Mitt barn föddes i skymningen. Jag hade en liten drägt färdig att betäcka det med och gaf det en gång föda. Och då jag trodde att jag lugn knnde gå igenom byn, säker om att alla skulle vara inne i sina eländiga hem, gick jag hit. — Gode Gud, Aline! utropade jag, du har dödat dig. Det är omöjligt att du kan öfverlefva detta. Och barnet — grät det icke? En ny och förfärlig misstanka gick igenom min själ. Var barnet lefvande? Aline läste mina tanke och besvarade den. — Var icke orolig, Antoine, barnet lefver. Men jag måste taga försigtighetsmått så att det icke skulle bli hördt; och jag slippte litet laudanum emellan dess läppar sedan det blifvit uppvärmdt. Luta ned ditt hufvud och du skall höra det andas. Jag lutade mina öron ned till den lilla varelsens rosiga läppar och jag kände huru den svaga andedrägten sakta utströmmade. Jag vidrörde dess panna — den var fuktig, utan tvifvel till följe af värmen och bristen på luft under Alines kappa. — Det är icke ett ögonblick att förlora, Antoine, yttrade Aline, du måste genast bege dig till V-, hvarest du bör skaffa dig en häst och i galopp rida till L—.