Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 2

tig och uppoflrande; han, som kunde påsatt sig Böhmens konungakrona, men fann sin största äregirighet i att bli kallad Åbroder Zsiska. Hr Smiths framställning af dessa händelser är! liflig och väl hållen samt skildringen sortlö-m pande på grunden af den andliga utvecklingen, såsom den bestämmande för den yttre ställningens skiftningar. I uppsatsen om Kreta har prot. Ussing lemnat en orienterande skildring af denna ö och dess innevånares mera sociala förhållan-. den, hvilken torde vara kärkommen i dessa dagar, då Kreta synes ämnadt att spela en — viss ej ovigtig roll i verldsbändelserna. Sedan Kreta år 1828 måste underkasta sig turkarne, säger förf., har man på hela ön arbetat på att hålla nationalitetsandan vid lif. Greken är at naturen lysten efter förvärt och sparsam. Rundtomkring på Kreta har man under de sista 30—40 åren sett grekernas antal och inflytande tilltaga, och mångfaldiga wurkiska egendomar ha genom köp öfvergått grekarnas händer. Men denna tredliga erötring kunde ej tillfredsställa de mera itriga sfakioterna, den mest Sjelfständiga delen af öns befolkning. De sjeltva och alla, på hvilka de kunde inverka, ha under en lång följd af år i all tysthet försett Kreta med vapen och ammunition. Krut har införts fatvis och klacerats på tullplatserna under namn af ris; svart ris kalla de det sinsemellan. Redan för 10 är sedan visade man resande europeer de samlade behållningarne och atvaktade blott en vink, tör att slå los. Då slutligen i fjor timman tycktes vara slagen, var det sfakioterna, som gåfvo signalen till uppror. Sfakioterna utgöra blott en ringa del at Kretas betolkning, men hos dem finnes folkets egendomlighet renast och starkast utpräglad. Ons språk är nygrekiska, hvilket dock i stakioternas dialekt har många tormer och uttryck qvar från sorngrekiskan, Befolkningens okunnighet är stor. Få, nästan ingen kan läsa. Det finnes inga skolor för menige man på Kreta. Med dess kristendomskunskap står det ej heller synnerligt väl till. Kretenserna äro stolta ötver att kallas kristna; men om man frågar dem, hvem Kristus var, fär man till svar: Huru kunna vi veta det? Vi äro okunniga landtmän och ba ej lärt något annat, än act odla vår jord och vår vingärd. Fört. påpekar vidare kretensernas seder och bruk, hvilka på det mest slående sätt erinra om det klassiska Hellas, hvarlör älven deras nationalitetssträfvanden till sjelfständighet och anslutning till det öfriga Grekland äro de mest berättigade. I uppsatsen ang. bildandet al trimenigheter eller fritörsamlingar omhandlas ett ämne, hvilket är ämnadt att spela en vigtig och betydelsetull roll inom ej blott Norden, utan hela Europa. Det galler församlingarnes rätt att efter behag vålja sin prest at den trosskiftning, som ofverensstäammer med deras upptattning, utan någon statens rätt till inblandning. Det är den bekanta satsen: fri kyrka i fri stat, som här innefattas och hvilken i vårt broderland Danmark är töremål för en ganska liflig rörelse, som utan tvitvel skall en gång sträcka sig äfven hitöfver. Vi anse oss böra återgilva dessa artiklars träffande slutord: Det går ej an att betrakta det bestående såsom höjdt öfver angrepp, ej heller öfver stormlöpningar a! sådant slag som de ifrågavarande lagförslagen, att nöja sig med att gifva det gamla ödesdigra svaret: Non possumus. Den demokratiska riktningen i vår tidsålder och hos vårt folk gör sig gällande älven på det kyrkliga omradet och later sig ej afspisas, men det må äfven erkännas, att menskligheteus, lekmannaelementets rätt hittills blifvit elltför mycket åsidosatt. Vi få ej dåra oss med den föreställningen, att kyrkan skulle bli stående oberörd af den allmänna rörelsen, och vi böra icke önska, atv hon skall stå främmande för en utveckling, som, öfverflyttad på hennes områden, skall i mången riktning kunna lända henne till goco. Kyrkan har sin fasta grund, som står orörlig i tidernas strömmar, men hon har äfven sin menskliga sida, hvilken kan såsom allt menniskoverk behöfva ombildning och förbättring. Kyrkan är, från denna sida sedd, ej undantagen från historiens allmänna lagar. At Ugeblade for Menigmand, udgivne af C. Rosenberg, ha n:ris 11 12 ingått. Denna veckoskrift vilja vi på det varmaste förorda hos de vänner at ett starkt och enigt Norden, som inse, att detta ej kan komma afsig sjelft som ett mannaregn från himlen, utan är resultatet af mycken sträfvan och flitigt arbete. Oförtruten i sin strätvan kämpar d:r Rosenberg i sina Ugeblade med framgång för Iden nordiska saken, hvilken i honom har en säker, aldrig svikande härold. De ingångna numren innebålla: Hvordan skulle vi blive tilstrekkelig vaabenövede?: Hordan KalmarUyionen blet indgaaet og hvad den var; Nordisk Nationalforening; Fra forrige Uge (meddelanden); Skandinavismen i Norge (behandlande den genom Dunkers skrift uppståndna tvisten); Hvorfor brast Kalmar-Unionen?; Modersmålets klage, af Luciauus Kosod m. m. — AR ng 22 an Af IT