Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 2

nerna voro i Paris och Eugene de Corandeuil hade skyndat dit för att betyga sin vördnad för konungen, som nu för andra gången kommit ull väldet, då un errattelsen om Charles Comels död träffade hans far. Han hade dövt af sina sår i ett hospital i Brussel, sedan ha. anförtrott en sårad kamrat, som då var på bättringsväg a, två bref, hvilka riktigt anlände till sin bestämmelseom. Det ena var adsesseradt till gamle Comel och var skrivet i tillgifna ordalag, Sonen besvor sin far att sö a tröst för förlusten af honom genom at: lemna mig en plats i sitt hjerta. Antoine är min bäste vän?, skrel han, och skall vara en son för er. Dei andra brefvet var adresseradt till Alina; men det var först längt efucråt jag erfor naturen at dess innehåll. Jag såg henne dagen efter sedan hon mottagit det. on var fullkomligt lugn; men det fanns ej tecken till färg i hennes ans sto, och på hennes panna hvilade ett moln som sedan aldrig lemnade den. Jag började helt naturligt tala med he ne om det föremål som mest upptog mina tankar, men son tystade mig med en befallande åtbörd. — Ej nu, Antoine. Någongång tramdeles skall jag ha något att säga dig rörande Charles Come Var tyst till dess. Och i det hon åter gjorde samma befallande åtbörd lemnade hon mig. Från denna tid va jag mycket tillsa mans med Jean Comel och folket sade att det var lätt att se hvem som skulle bli den nästa intendenten på Coran euil; några talade i en hänfulk mening om den gunst hvari Aline och jag sjelf stodo. Detta oroade mig på intet sätt; jag tvit