Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 2

lade på Alines framgång i det svåra spel hon spelade, men jag fruktade aldrig tör hennes säkerhet, emedan jag fullkomligt väl insåg hennes likgiltighet för Eugene de Corandeuil. Det var ännu tidigt på vintern och gretve de Corandeuil hade rest ötver till England efter en kort vistelse i slottet, då en qväll, efter det qvinnan, som städade huset der den gamle smeden och jag bodde, aflägsnat sig och under det jag var ensam i köket, en sakta knackning på dörren ådrog sg min uppmärksamhet. Jag drog undan regeln och såg Aline, insvept i en lång och vid kappa, hvars kapuschong var d:agen öfver hennes hufvud. Henpes ansigte, af en spöklik blekhet, afspeglade den stora sinnesrörelse hvari hon befann sig och hennes ögon kastade på mig blickar som nästan kunnat förvandla mig till sten. Hon stödde sig mot dörren med ena handen, hvilken tillika med hennes utsträckta arm var det enda af hennes kropp som var synligt. Jag tog henne vid armen för att föra in henne, men hon drog bort sin arm och trädde in med fasta steg. Jag följde henne och hon yttrade: — Rigla dörren. Jag lydde. Hon satte sig i gamle Pierres armstol. fortfaraude insvept i sin vida kappa. — Sofver den gamle mannen? frågade hon. — Ja, Aline. Men i himlens namn, hvad för dig hit och på detta sätt? Hvad har händt? Jag började afskaka de fjettrar af öfverraskning och