Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

jag mig mycket orolig och tveksam, ty jag började frukta att Aline älskade denne unge man och den beslutsamhet hvarmed hon uttryckte sig oroade mig tillochmed mera än hennes hopplöshet skulle ha gjort, ifall hennes beslut varit olika. En kort tid passerade och nyheter af allvarsam natur hunno till slottet. Grefvinnan hade blifvit angripen af en betänklig sjukdom och skulle återvända till slottet då hennes helsa tilläte det, Grefven hade erhållit permission och skulle följa henne. De kommo på bestämd tid, och alla slottets innevånare samlades vid stora inkörsporten för att mottaga dem. Mademoiselle de Corandeuil räntade sin moders och broders ankomst vid stora porten, färdig att mottaga dem, stödd på Alines arm. Den mest ytlige iakttagare skulle ej kunnat undzå att fra peras af olikheten emellan de båda flickorna, den ena blek, speuslig och obetydlig, den andra storartadt, majestätisk:, kraftigt, nästan djerft skön. Då Aline för grefeinnan g orde sin vördnadsfulla helsning och släppte Isabellas urm på det hon måtte blifva emottagen i sin moders omfumniag, märkte jag tvenne saker. Det ena, att den unge grekven synbart studsade och att ett uttryck af förvåning och beundran gick öfver hans intelligenta drag; den andra att en förfärande och omisskännelig förändring försiggick med grefvinnan. Det var omöjligt att af någon Alines blick eller åtbörd sluta till det hon observerat Eugene de Corandeuils närvaro. Samma afton yttrade min syster till mig: — Antoine, grefvinnan stannade alltför länge i Paris.