Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

—— utan särskild godtgörelse, så är det ganske märkligt, att den småländska representanten andra kammaren Jöns Pährsson, beträffande öns framtida användande, producerade en all deles ny id och så öfverraskande praktisk att det sannolikt just var derföre, som den icke af andra kammaren godkändes. Då K. M:ts af statsutskottet tillstyrkta förslag, att den frih. Wrede ostridigt tillkom mande pensionen, 4,950 rdr, skulle ökas mec 1,050 rdr, och kammarens alla upplysta, mer opraktiska ledamöter, erkännande frih. Wre des stora förtjenster såsom vetenskapsman bisöllo den äskade pensionsförhöjningen, så hemställde Jöns Pährsson, alt staten borde stället för nämnde pension till sriherren öfver låta — Stora Bartolemej, såsom Jöns ut tryckte sig. Att detta törslag icke rönte fram: gång var dock desto besynnerligare, som pro ponenten tillhör ett parti inom kammaren, hvilket är ganska talrikt. Sannolikt hade han underlåtit att delgitva förslaget åt sina kolleger, hvilka derföre ej understödde honom. En annan lika, om ej mera komisk episod, företöll häromdagen äfven i andra kammaren vid behandlingen at hr Grafströms temligen ensaldiga motion, att staten skulle inlösa den tomt, som K. M:t upplåtit på Carl XIII:s torg till uppförande at en atelierbyggnad. Utskottet hade alstyrkt förslaget, på skäl, som voro fullt antagliga. Det är klart, att hr Grafström skulle försvara sitt verk; faderskärleken är aktningsbjudande. Men diskussionen i öfrigt tog en vändning, som blottade åtskilliga svagheter inom andra kammaren. Den alltid hushållsaktige hr Hierta hade intet emot om utgiften för tomtens återlösen drabbade staten i stället tör staden, ehuru uppenbart är, att om ifrågavarande tomts ickebebyggande innebär någon fördel, så kommer den hufvudstaden, men icke staten till godo. Hr Hierta synes i denna punkt således mera betraktat sig såsom hufvudstads-än som statsfullmäktig. — Jöns Pährsson såg saken från en högre ståndpunkt; han ville helt enkelt tillämpa 77 S reg.-formen och påyrkade ett ogillande af upplätelseåtgärden, ehuru den af Sistsörsamlade ständer och dess konstitutionsutskott lemnats utan anmärkning och således grundlagsenligt blifvit dechargerad. — Hr Blanche dref gäck med Stockholms atadsfullmäktige för deras sätt att vårda sig om hufvudstadens förskönande, hvaraf framgick, att han ej längre tillhör denna korporation. Men kommen i farten, omtalade han huruledes Roms konstnärer, som voro större än våra, arbetade i träbaracker och låga kyffen; talaren glömde dock i hastigheten att uppgifva, huruvida det går an för konstnärerna här att arbeta i vargskinspels och ullvantar. Antagligen missleddes han at den höga temperaturen i salen, drömde sig tillbaka under Roms latitud, förgätande, att då han som bäst talade, rasade ett besatt yrväder i det fria. Hr De Mars gick längre än Jöns Pährsson. Han yrkade att riksdagen skulle ålägga justitieombudsmannen att instämma den konunsens rådgifvare, som kontrasignerat beslutet om tomtens upplåtande, till — Stockholms ådhusrätt, ett alldeles nytt forum för beifande af regeringsbeslut. Till en så grofhåig pudel kan en representant göra sig skyldig, som dock i tryck uppgitvits vara en it de inflytelserikaste inom landtmannaartiot! Hr Hedlund gick i annan riktning äfven ill ytterlighet. Han tormälde sig ofta, då an hörde sina litterata vänner i hufvudstaen göra skarpa anmärkningar öfver nåon regeringsåtgärd, fattas af den tanken: detta måtte vara en klok åtgärd at regerinen, och merändels hade erlarenheten beräftat denna åsigt. Härat sann sig hr IIierta tucken, och tackade hr Hedlund för dennes omplimenter mot sina Stockholmsvänner. Frih. Liljeneranta begagnade tillfället att lägga sin protest mot den ministerens oanstlighet, som blifvit proklamerad. Antaglien förbisåg friherren att han ätven tillnört Pras antal, som vid förliden riksdag lemnat NERE EAA jag mig mycket orolig och tveksam, att Aline älskade denne unge man