Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

——— egde ej makt att återinsätta aristokratien i fullheten af dess glans, dess oförskämdhet och dess företrädesrättigheter. ÅÄndock tridade jag. Då jag talade med Aline om mina tvifvel lyssnade hon med ett föraktlullt spotskt leendeoch svarade intet. Att Charles Comel älskade henne visste jag, och någongång kände jag en obestämd farhåga att någon olycka skulle härflyta från de två passioner som glödde inom hans bröst — kärlek till Aline och hat mot grefven. Men jag måste skynda, liksom då äfven mitt och min systers öde skyndade att uppfyllas. Napoleon återvände från Elba, och hela Frankrike angreps af feber under de hundra dagarne. Charles Comel kom till mig i ett tillstånd af feberaktig öfverretning och berättade mig att han skulle gå och förena sig med arm6en, som från alla håll samlades omkring de oemotståndliga örnurne. — Uvsarsöre skulle jag stanna här, sade han, utan något annat mål än att vänta på en gammal eländig fars död, hvilken ej torde ega rum förrän jag förlorat alla utsigter att vinna hvad jag sträfvat för? För hvarje man fiunes en bana öppen genom att följa kejsarens armöer. Etter några få dagar, under hvilka jag ej sammanträffade med Aline, hade han lemnat byn och gamle Comel sörjde förlusten af sin son, hvilken hans girighet drifvit till detta steg. Det var någon tid efter det Aline, Charles och jag hade varit tillsammans, och jag hade på sista tiden undvikit att tala om honom med den högdragna och otåliga flickan. De hundra dagarne voro förbi, de allierade suverä