Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

0 rwSs.QcCh7 epc — VA Ve) lers bokhandel, N:o 2 Vestra Hamngatan, hos hörnet af Torgoch Sillgatorna, hos J. P. Koch ajorna, hos T. Nilsson, snedt emot Kusttorget, 4. Tryckt hos D. F. Bonnier. 1867. —— NN gan: på hvilka skall valet falla? Många namn framkastas; på sådana och på kandidater är öfverflödig tillgång, minst för tre uppsättaingar. Men ett fattas dem alla, en egenskap som är oeftergiflig, om de skola icke blott fylla de tomma platsarne utan i verkligheten ersätta den atgående ministeören, jag menar — anseende. Göteborg d. 11 April 1567 Ärbetareföreningens ExXPosition, i Bloms sal, ar gåtvor till föreningens byggnadsfond bar, sedan den öppnades, blifvit tillökad med ett ej rioga antal nya skänkta artiklar. ExOLH ionen, som variv temligen besökt, hålles öppen ännu några dagar, och komma de utställda aruklarne att i början al nästa vocka bortauktioneras. Musik. En kritiker yttrade någonstädes om Carl Tausig, nutidens förnämste pianist: nder hans händer vinner pianot en lormåga at uttryck, som trotsar hvarje beskrilning. Tekniken är för honom en fullkomligt ötvervunnen ståndpunkt, han känner icke till några svårigheter, och säkerheten och lättheten, det beundransvärda lugnet i hans spel, göra att åhöraren icke ett ögonblick tänker på de oerhörda svårigheter, som han öfvervinner. lugenting stör det tulla harmoniska intrycket af det konstverk, som i hans spel träder oss till mötes på det mest fulländade sätt, utan att vara behäftadt med alla de ofullkomligheter, hvilka eljest så ofta vidlåda allt som framträder i konkret torm. Etter d:r Gustav Satters andra uppträdande igår äro vi freslade att äfven på honom tillämpa detta det amplaste vitsord, som gerna kan gitvas en pianist, ty vid denna matince visade d:r 8., att han ärven förmår att täfla med tidehvarfvets heroer på pianot i det mirakulösa, hvilket dock hos honom aldrig får inkräkta på den musikaliska smakens område. Alven under de mest brusande passager, de vildaste härsoch tvärs-grepp på tangenterna ljuda strängarne under hans händer rent och fullstämmigt, han uppoffrar aldrig den konstnärliga skönheten för den törblussande virtuositeten, det melodiösa för det mirakulösa. Matingen inleddes med Mozarts innerligt skrifna F-durs sonat, hvars mångfaldiga skönheter fint pointerades, på ett sält som framkallade det lifligaste bifall hos den talrika åhörarekrets, som igår samlats i Frimurarelogens pelarsal. En lyckligare tolkare af Chopins tonskapelser än d:r S. torde vara svärt att finna. Den, som hört hans utförande af denne genialisko kompositörs Impromptu polonaise, derunder ömsom lekande och klagande tongångar ett förtrampadt och blödande olks suck efter frihet då och då tränger fram iksom ur ett enda omätligt, beklämdt bröst, skall förstå det djupa vemod som ligger doldt inästan hvar och en at denna underbara naurs tondikter. I Thalbergs Etude och Liszts Carneval de Pesth hade d:r S. tillfälle att briljera med den mest lysande bravur. Det sistnämnda stycket, hvilket kompositören sjelf ärer anse som det svåraste han någonsin skrilvit, torde dock för att framstå i all sin glans ordra ett instrument med större ressurser än ifven det yppersta taffel piano kan erbjuda. Andra atdelningen började med ouvertyen till Rossinis Wilhelm Tell arrangerad wt matingegifvaren på ett så fullständigt sätt, ut man trodde sig höra en hel orkester, hvartter följde en briljant Concert-vals, kompoderad al honom sjelf. Tilleslut improviserade l:r S. på ett pikant och oötverträtfligt sätt öter trenne folkmelodier, en böhmisk och tvenne venska (-Glädjens blomster och Dalpolska) ch hade dessutom den artigheten, att, då han nder stormande bifallsyttringar inropades, utsver programmet spela sin täcka hlidräöm. Det rikliga och, som vi tro, uppriktiga ifall, som egnades den utmärkte och slärdöÖse konstnären af det hos oss ovanligt talika och lifvade auditoriet, innebar, synes det ss, lika mycket ett lifligt begär att snart åter å njuta af hans talang och en välönskan till