Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

uppgitaa grundåtskillnaden mellan dessa par tier är temligen korrekt, särdeles om beskrif ningen suppleeras, hvilket jag tager mig fri beten göra medelst några tillägg inom paren: teser. Grundåtskillnaden börjar redan vid dessa partiers uppfattning af det politiska lifvet, erinrar brefskrifvaren. Det förra partiet har sin rot i konstitutionalismen, utgår från allmänns satser i dess egen, möjligen förträffliga doktrin, för att derigenom bota samhället då det är sjukt, och är för öfrigt ministerielt, d. v. 3. belåtet med den nuvarande ministören. (Deri ligger naturligtvis partiets hufvudsynd). Det andra partiet är mera demokratiskt, bedömer på ett mera omedelbart (-obesvå jradt:) och mera praktiskt (doktrintritt?) årt do speciella frågor, som hänskjutas till dess afgörande, är ofta mindre formalistiskt ( mindre nogräknadt:) än som kunde beshötvas, men låter också aldrig förmå sig, för satt hålla på formen, att uppoffra saken (2. ändamålet helgar medlen). Öm förf:s teckning är sann, så måte medgifvas att han skipat, som jag så sär säga, en cynisk rättvisa mot sbitt parti. Kärnpunkten i detta partis politik sår missnöje med regeringen ör dess åtgärder si afseende på frihandelssystemet. Ni finner åledes att detta parti är i grunden protektionistiskt. Särdeles rolig är förses namnupprop på Jpartiets verksammaste och inflytelserikaste smedlemmar. Till dessa räknar han icke grefve Posse, hvilken, säger han, sår anses för partiets ledare. Stackars gretve! Han är antagen på expektans. Inom partiet intager han samma plats, som en härvarande general, hvilken alltid är bjuden i de rikare grossörshusen här då stor middag gifves, med förpligtelse att krachanerad föra värdinnan till bordet, och kallas derföre inventariegeneralen. Numreringen af de inflytelserikaste inom partiet är ganska komisk. Hr De Mar är n:o 5 och hr Key n:o 6, Carl Ivarsson n:o 1, men Rundbäck n:o 15 och Liss Olof Larsson n:o 13, hr Hedengren n:o 16, frih. Koskull n:r 17, men J. F. Fredriksson n:o 10, frih. v. Schulzenheim endast n:o 11, men Medin n:o 9, hr Kalstenius n:o 4 och hr Indebetou n:o 3, då Per Nilsson endast fått n:o 2 o. s. v. Uppsetällningen blir ändå besattare om man tänker sig de resp. inflytelserikaste etter yttre dimensioner. Den lille Carl Ivarsson står på högra flygeln, der trettonqvarteringen Liss Olof Larsson borde placeras. Den tunne Rundbäck har fått plats bredvid den frodige Mats Pehrsson, den luftige frih. v. Schulzenheim bredvid den 15-pundige Fredriksson, och den i alla afseenden mest framstående Medin undanskymmer helt och hållet Per Nilsson. Kyrkoherden Stendahl lärer kommit med i misshugg, hvaremot Jöns Pährsson blitvit utesluten, ehuru partiet derigenom förlorar en stor del af sin relief — sjeltva klämmen. Den ende inom hela sällskapet som sprider glans öfver partiet är hr Key. Han är en högst intressant personlighet, en politisk karakter, en betydelsefull siffra bredvid de mänga mer och mindre rundt tilltagna nollorna. Han är partiets hufvud. I tretio år har denne nan genom studier beredt sig på sitt politiska uppträdande, lefvat tillbakadraget i en bortskymd vrå af Kalmar län och föga bemärkt utom en trång krets. Han har väntat ett sjerdedels sekel på sin kallelse — den kom med representationsreformen. Han har stora anspråk; em de gå i tullbordan, kan ingen förutsäga, men om han någon gång inkallas i ministren, så tror jag förvisso att han icke heller der skall träffa sitt ideal. Endast genom landtmannapartiets biträde kan han ingå i konseljen, men — och deri ligger: det vanskliga i hans position — med detta parti kan han ej der ingå, ty ur detsamma kan han ej föra med sig en enda talang. Deri ligger detta partis ohjelpliga svaghet. Det hvilar på ofri grund, Då man nu nästan dagligen hör omtalas att cn ministerförändring förestår efter riksdagens slut, så gör man naturligtvis den irä— — —2kq—