Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 1

— Hvad! svarade jag, tror du att hon är allrarsam sjuk? Hon log besynnerligt och yttrade: — Hon har kommit hem för att dö. Men jag menar icke ensamt detta. Grekven har lärt att ha sin egen vilja der borta. Han var en ganska snäll yngling här, och skulle utan att kuota ha gift sig med hvilken som helst liten dam, som grefvinnan uppgräft ur någon klosterpension åt honom, Han hw nu förkastat hennes val, och då hon är död skall han välja för sig sjelf eller åtminstone tro att han gör det ... Grefvinnan de Corwdeuil var död inom två månader, och Eugtue var min syster Alines förblindade slaf. Till en början slogs jag al ett slags fasa vid tanken på ett giftermål mellan tvenne personer af så olika samhällsställning, men jag lånade mig snart utau skrupler åt Alines planer. Jag lyssnade ilrigt till hennes berättelser om grefvens kärleksbedyranden. Jug visste att han tagit afsked ur arm6en och helt och hållet öfverlemnat sig åt den passion, hvilken fördunklat hans äregirighet, hans familjestolthet, allt utom sig sjelf. För Aline fruktade jag icke. Hon älskade honom icke, meon hon var fast besluten att tvinga honom till det förtviflade steget att gifta sig med henne: honom, representanten af ett bland de ädlaste husen i Frankrike, ett hus med hvilket, i dess äras och lyckas dagar, franska konungarne lät det angeläget vara att förbinda sig. Allt detta var naturligtvis nu förbi; revolutionen hade oåterkalleligt störtat mycket, och dylika rangers privilegier voro bland de ruiner don åstadkommit; restaurationen