Göteborgsposten – 10 april 1867, sida 2

rike är mycket krigisk, om än oppositionstidningarne förorda en fredlig politik. De officiösa tidningarne i Frankrike påstå, att kriget skall, om det väl en gång kommer till utbrott, gälla Frankrikes naturliga gränser i hela deras omfång och återupprättandet af dess inflytande i Europa. Pays behandlar den luxemburgska saken som en ren bagatell. Den tillhör, säger bladet, de frågor, som bli lösta i samma ögonblick, de framkastas; vi skola i ytterligare vett par dagar nödgas sysselsätta oss med den luxemburgska frågan, men sedan... En dansk tidning anmärker i hänsyn till dessa hotande förvecklingar med fullt tog bl. a. detta: Under ett allmänt krig är det isynnerhet at vigt för de små staterna, att de stå redo att mottaga den första stöten; ty de kunna krossas med ett slag och bli kanske ej mera i stånd att resa sig, så länge kampen varar. Bland de oräkneliga symptomer till, att verldsfreden hotas och länge varit hotad, är detta ett af de mest betecknande, att sådana små stater som Belgien, Holland och Schweiz företaga omfattande rustningar. Då det ej gäller enskilda frågor, utan hela det politiska systemet i Europa, är det, såsom erfarenheten visar, ej något skäl att vänta, det långvariga diplomatiska törhandlingar skola föregå fientligheternas utbrott. Då de aldra största intressen stå på spel, bli alla hänsyn satta å sido; de stora makterna intäga djerft sin position, den ena söker att komma den andra i förväg, och ett af de medel, som ottast användas, består deri, att en mindre makt, som i och för sig ej är af någon vidare betydelse, men genom att sluta sig till en större makt kan så inflytande på stridens utgång, göres oskadlig genom en öfverrumpling, innan den starkare bundsförvandten kan gilva sitt bistånd. Utbryter krig mellan Frankrike och Preussen, skall Belgien t. ex. sannolikt utan något slags förutgangen varning bli ölversvämmadt af en transk här. Huru det belgiska folket skall mottaga fransmännen, blir en sak; men säkert är, att konung Leopold II och hans ministrar skola anse dem för fiender och göra motstånd. I Belgien har man länge förberedt sig på denna eventualitet, för att armåen skall kunna i ett nu vara uppställd och efter omständigheterna göra motstånd eller draga sig i god ordning tillbaka, för att ansluta sig till preussarne. På Antwerpens befästande ha som bekant under många år användts stora summor, för att denna fästning må kunna tjena till ryggstöd mot ett transkt angrepp. I Holland har man äfven förberedt sig på att genast kunna upptaga en strid, om en preussisk arme skulle öfversvämma landet, och Holland har älven börjat att klargöra sin flotta, för att ätven till sjös kunna vara be redd på allt. I Schweiz, der hvarje man är soldat, har man ej allenast beviljat betydande summor till anskaffande af gevär, kanoner o. s. v., utan äfven med stor ifver arbetat på att förbättra armåens organisation och öka dess sammanhållning för den händelse, att republiken plötsligt skulle bli invecklad i krig. Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. yttrar bl. a. dessa betecknande ord rörande danske konungens förut anförda yttrande till den danska deputation, som i London uppvaktat honom: IIvad konung Christians svar angår, hör detta till de djerfva och tunglotade dikternas område, alldenstund utsallets plumphet mot Preussen endast öfverträflas af den dumhet, hvarmed man låter konungen i känslan af sin egen nationalitet () förödmjuka sig till törmån för danskheten. Danske konungen får således ej, derlör att han är tysk född, uttala danska sympatier, liksom konungen af Holland ej får hanala i Hollands intresse, om det strider mot Tysklands — derför att han är af tysk börd!? En ny förveckling tyckes hota det i grund splittrade Europa. Mellan England och Spanien tyckes en diplomatisk brytning vara nära att inträda. Den bekanta Tornadoaffären är genom spanska regeringens hårdnackenhet tillräckligt allvarsam; men förutom denna finnes äfven en liknande stridsfråga at äldre datum, hvilken förmått Englands utrikesminister till att affatta en energisk note. England har, som vi veta, godt om energiska noter. Tvisten är emellertid denna: D. 15 Jan. förl. år blef den till Gibraltar hemmahörande engelske kustfararen Qucen Victoria på en resa till El Araisch och i öppen sjö, utanför de spanska farvattnen, anhållen at den spanska tullkuttern Toro och släpad till Cadix; manskapet sörmåddes genom penningar och hotelser att lemna Cadix, under det kaptenen ännu någon tid hölls i häkte. I början påstod man från spansk sida, att fartyget påträffats utan besättning vid kusten, senare, då osanlingen j gonna utsago bevisades konfiskerade