Göteborgsposten – 10 april 1867, sida 2

nu då Frankrikes liljor åter skulle svaja på det odödliga standaret. HEugöne de Corandeuil var vid denna tid tjugotre år gammal och på höjden af ungdomlig styrka och skönhet. Innan grefvinnan lemnade slottet hade hon tagit Aline i sin tjenst. då vår moder dog, och åt henne öfverlemnat skyldigheten att uppvakta mille Isabella. Vårt lilla hem i byn blef således upplöst. Jag bodde hos min husbonde, och då jag började utföra något finare smedarbeten så förtjenade jag något mera än blott och bart mitt uppe: hälle, till hvilken förtjenst jag så länge varit inskränkt Jag begaf mig numera sällan till slottet för att råka min syster, men hon kom ofta halfvägs till byn för att möta mig, då mitt dagsarbete var slutadt, och kammarjuagfrun hade intagit hennes plats hos hennes unga matmoder. Vär mötesplats var ett temligen dystert ställe; men hela trakten deromkring hade ett dystert utseende. Det var en förfallen qvarn nnder hvars väggar en djup men smal bäck fslöt fram. Några tunga stenar hade fallit från qvarnruinen så längesedan att de blifvit mossoch gräsbevuxna, och på dessa brukade Alina och jag sitta om aftnarne under den korta tid hoa tillät sig att vara frånvarande från sin tjenst Jag måsto nu säg er hvad slags personer jag och min syster voro vid denaa tid. Hon var, som jag nämnt skön, en qrinna af den karaktersstycka och den djerfvbeslutsamhet som gjort så mångas af hennes medsystrar til hjeltinnor i dessa skräckdagar, hvilkas historia varit för trogar för oss alltifråa vår barndom. Hon var ej okunnig och jag ej holler; mon jag hade ingen smak för läsning uoder det böcker deremot utgjorde henass föraåje lse. Jag