Göteborgsposten – 10 april 1867, sida 2

nu förhåller sig, uttömmer sig Österrike, i st. f. att gifva Preussen bestämda löften, i vänliga försäkringar, hvilka visserligen äro behagliga för örat men utan gagn då det gäller vigtiga affärer; under det Ryssland, som möjligen kunde göra sig fördel af att Österrike upptages på annat håll, för att befrämja sina egna intressen vid Nedra Donau, är för litet! uppbygdt af upprättandet af Tysklands enhet, för att direkte hjelpa till vid dess konsolidering, om det icke har någon egen anledning att göra det. Om Preussen derför ej kan besluta sig för att bereda sig på det värsta och, om så skulle behöfvas, allena strida mot både Österrike och Frankrike, kan Luxemburgs öde i sista hand komma att afgöras icke i Paris, icke i Berlin, utan i Petersburg. i Köln. Zeit. synes äfven frukta Östorrike, på samma gång det ej blundar för Preussens temligen isolerade ställning i närvarande stund, sägande bl. a.: Skulle det förr eller senare komma till ett krig med Frankrike, kunna vi, lindrigast sagt, knappast räkna på Österrikes bistånd. I Italien har Preussen nyss sett sin bästa vän, Ricasoli, utträda ur embetet, och man tillägger den nya ministeren en franskvänlig betydelse. Skulle det under dessa omständigheter vara rådligt, att så till sägandes med berådt mod ådraga sig hela Nordens fienskap? Om icke före ulbrottet af ett krig den artikel i Pragerfreden, som berör Slesvig, på ett ärligt sätt utföres, är det ej allenast möjligt och sannolikt, utan äfven så godt som säkert, att Sverige, Norge och Danmark skulle, understödda af en fransk flotta, med verkligt berserkaraseri falla oss i ryggen. I sin blindhet se ej tyskarne Preussens verkliga ställning, utan utmana öppet i sitt öfvermod Frankrike till kamp. Ett stort folkmöte har hållits i Berlin, dervid följande krigiska resolution antagits: Mötet förklarar, att Luxemburg aldrig får skiljas från Tyskland, att det är tyskarnes pligt att med alla krafter häfda denna provins fortfarande förbindelse med Tyskland och att dess förening med tyska riket bör så fort som möjligt ega rum. En omröstning i Luxemburg bör utan betänkande förkastas. De synas således vilja omöjliggöra för Bismarck hvarje medel till återtåg; tyskarne upprepa hvarje dag i sina tidningar, att fransmännen ännu icke äro färdiga till ett krig med Prenssen, och i denna sjelfbedrägliga tanke vilja de med ens krossa Frankrike och störta den napoleonska dynastien. Det är dock möjligt att de missräkna sig. Frankrike intager alltjemt en lugn och värdig hållning. Dess utrikesminister har i lagstiftande kåren förklarat, att Preussen i afseende på Luxemburg åberopat sig 1839 års fördrag och att Frankrike vore böjdt för att med de öfriga makterna skärskåda nämnda fördrag. — Således en konferens kanske? Om Preussen gjort klokt häri, skall tiden utvisa; säkert är, att Frankrike inlagt ett nytt bevis på sin soglighet, men äfven på sin bestämda föresats att ej släppa luxemburgska frågan. Om nämnda makter uttala sig till förmån för Frankrike, skall Preussen då gifva vika? Den stigande jäsningen inom det stora fäderneslandet tyckes ej visa något sådant. Det är ej bloit på börsen i Paris, utan äfven på de tyska söndagsbörserna, som en panisk skräck varit rådande och fonds fallit den ena procenten efter den andra. Berlinerbörsen företedde en verklig panik. Dessa omständigheter visa bäst, huru allvarligt den stora allmänheten på båda sidor om Rhen uppfattar situationen. LIndeh. belge säger ock mycket riktigt, att det ej längre kan vara något tvifvel underkastadt, att man från båda sidor, efter de yttre tecknen att döma, drifves hän mot ett krig. Det finns ej längre något synnerligt hopp om, att den allmänna meningen i Tyskland, vare sig att den har någon känsla för billighet eller icke, skall tillåta preussiska regeringen att draga sina trupper ut ur fästningen Luxemburg, och man kan å andra sidan icke betvifla, att franska regeringen, efter yttre tecken att döma, är fast besluten att låta sakerna komma till det yttersta, om Preussen gifver ett bestämdt atslag. Såsom det gemenligen brukar hända i sådana fall, ha regeringarne redan lekt med elden tillräckligt, för att folken börjat komma i jäsningsprocess. Då detta väl en gång skett, händer det oftast, att regeringarne ej längre kunna, äfven om de skulle vilja, hålla tillbaka de mot hvarandra rusande strömningarne. Hvad stämningen i Preussen angår, säger folkmötet i Berlin tillräckligt; hvad beträffar fransmännen, måste Köln. Zeit., som dock hela tiden påstått att fransmännen äro alldeles främmande för dagens brännande