Göteborgsposten – 10 april 1867, sida 2

men af den lilla samiljkretson, Isabelle do Corandeuil, som var blind, Denna unga dam var yngre än sin broder och hade blifvit född ett par veckor etter fadrens död. Jag måste berätta litet om förhållandena på Chateau de Corandeuil. Den blinda flickan älskade Aline mycket; hon kunde väl icke se hennes skönhet, som tillväxte år från är, men hon kunde uppskat a hennes liflighet och qvickhet, hennes beslutsamhet och det okufliga mod, den ihärdighet, som på ett så märkbart sitt kontrasterade med hennes eget blyga och eftergifvande sinnelag — lika märkbart som hennes egna blonda lockar, bleka kinder och synen beröfvade blåa ögon kontrasterade med den strålande och drottninglika, passionerade och stränga skönheten hos Aline. Tiden hade förflutit och min syster och jag blefvo lemnade allena. Vår moder dog j ist som underrättelsen om kejsarens abdikation hade nått vår aflägsna by. Vi voro icke ifriga politici, och vi hade icke haft några skarpt utpräglade känslor i detta afseende, utom då konskriptionen tyngde på oss. Många af våra kamrater hade lemnat oss för att aldrig återvända; deras ben hvitnade på aflägsna stridsfält. Den ende persou i vårt lilla samhälle som verkligen var entusiastisk för Napoleon var Charles Comel, och han beklagade hins abdikation och restanrationen mycket bittert. Men med restaurationen blef nytt lif i slottet. M:me de Corandeuil beslöt att omedelbärligen begifva sig till Paris för att presentera sin son, med hans förfäders titel, för Frankrikes legitime suverän. Den unge grefven, som ingenting hade doremot, förkun rade för mig sin förestående afresa och sitt beslut att inträda i armsen,