Göteborgsposten – 10 april 1867, sida 2

tror att hon äfven ingifvit fröken de Corandeuil kärlek för dem, och större delen af hennes tid tillbragtes med att läsa högt för sin blinda matmor. Aline hade stora talanger och var i hvarje afseende höjd öfver sin ställning i lifvet. Jag har sagt att vårt lilla samhälle ej var religiöst sinnadt och i detta afseende liknade slottets innevånare oss, ty ej en enda inom dess murar brydde sig om religion. Sirskildt fördjupade sig Aline med ifver i århundradets ateistiska litteratur; och ehuru jag ingenting visste derom, härledde sig min okunnighet ej af samvetsbetänkligheter utan endast af brist på smak. Jag lefde ett bekymmerslöst, omoraliskt lif: de nöjen som erhjödos mig voro ej många och föga rekommenderande; men sådana de voro njot jag gerna af dem, och då jag visste att jag samvetsgranat gjort mitt arbete, tänkte eller trodde jag ej på några högre pligter. Min intimaste kamrat var Charles Comel, som ofta var närvarande vid mina sammankomster med Aline och om hvars beundran för henne jag började fatta misstankar kort efter det hon fått sin boning i slottet. Jag omtalade dessa misstankar för min syster, påminte henne att då ingendera af dem hade några tillgångar och gamle Jean Comel var känd för sin kärlek till penningar, sin njugghet mot sin son och sitt i allo despotiska lynne, skulle ett giftermål dem emellan vara en omöjlighet. Aline åhörde mina föreställningar utan förvirring — i sjelfva verket blef hon aldrig förvirrad — och besvarade dem öppet. (Forts.)