Göteborgsposten – 5 april 1867, sida 1

mando vattnet att den ej längre kunde bära oss: den blef derföre ommavälfd och alla våra bemödanden gingo ut på att komma upp på hvalfvet. hvilket ej var så lätt som man i allminhet inbillar sig. Ingen utom dem som befunnit sig i en liknande belägenhet kan fatta huru frukt: ansvärdt det ögonblick är då man I ser båten full af vatten och känner den sjunka under sig och derpå vända sig för att komma med kölen i vädret; det ögonblick då fötterna tappa sitt annars så säkra fäste och man instinktmessigt griper sig tag för att svinga sig upp på kölen och upptäcker de dermed förenade svårigheter, som fördubbla faran. Förut satt man i den tryggaste ro, nu sväfvar man I mellan lif och död, och vid denna plötsliga förändring öfverväldigas man nästan af alla de tankar som näras då man ser den oundvikliga döden för ögönen: man tänker på det närvarande, på sin egen ställning, på alla dem som sitta hemma utan att ana något — man tänker på det förflutna, der det alla tankar koncentrera sig kring dessa två: Gud, sänd räddning och Herran vare mig arme syndare nådig. Under allt detta lyser dock hoppet, hoppet sviker aldrig, och man anstränger sig till det yttersta för att frälsa lifvet — dödsfruktan fördubblar krafterna. Då vår båt hvälft öfver och vi alla tre I I I I I