Göteborgsposten – 5 april 1867, sida 1

fingo tag i kölen och sökte att äntra upp på densamma blef resultatet blott att vi tillföljd af tyngden på den ena sidan rullade om båten liksom en tunna; relingarne kommo åter upp och i den ena af dessa fingo vi åter alla samtidigt tag tryckte den under oss i det vi sålunda hvälfde båten öfver oss, gripande efter den andra relingen. Denna lyckades vi också få tag i och dernäst i kölen, men då vi alla voro på samma sida blef resultatet detsamma. Baten hvälfde åter en gång om och härunder förlorade jag mitt tag och sjönk. Nu ansåg jag dödsögonblicket kommet, men dödsfruktan fördubblade krafterna och instinkten satte kroppen i rörelse så att jag trots min tunga beklädnad, åter nådde vattenytan nära intill båten och klängde mig fast — ej vid denna utan vid en af mina olyckskamrater, efter hvars fötter jag halade mig upp. För dessa hade det emellertid lyckats att komma upp på skrofvet, då det var befriadt från min tyngd. Ett ögonblick låg jag krampaktigt omslutande hans kropp, tilldess jag, väckt af tanken på det farliga i min ställning, åter ansträngde mina krafter för att nå kölen. Detta lyckades också medan kamraterna uppehöllo jemngiften på skrofvet. Sålunda voro vi alla åter lyckligt samlade på detta, och hur glada och tacksamma voro vi ej härför, ehuru det erbjöd så ringa