Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 1

vara fullkomligt kry under aftonens lopp. Lady Adelaide Lester låg på knä vid bädden, djupt sorgsen och upprörd. Bekännelsen tycktes hvarken ha beredt henne sinnesfrid eller säkerhet. Det bedrägeri hon utöfvat mot Harry Dane och den falska ed hon svurit tyngde fortfarande på hennes samvete, och hon kände sig ej säker pa att någon tillfällighet skulle förrada henne. Det var i sjelfva verket föga om ens någon sannolikhet härtill; men ett fruktande samvete ser faror öfverallt. Det hände sig sa att de voro ensamma några ögonblick, hon och den döcnde mannen. Hon blickade plötsligt upp emot honom och yttrade i sin rysliga förtviflan nägra ord till honom om de svåra själsqval som marterade henne. — Ack, Adelaide, det är ert eget fel, svarade han ömt och medlidsamt i det han lade sin hand på hennes. Ni begär frid — frid; men ni har ej utsätt frid. Ingen visste det bättre än hon sjelf. En sakta snyftning hördes från henne. — Min älskade jag tror att jag förr sagt det till er — som vi så, få Vi skörda. Det kan ej vara på annat sätt; det är en af Guds lagar. Beså er stig med rosor når ni går genom lifvet, och ni skall ha välsignelse deraf, kringströ törnen på densamma och de skola slutligen vända sig emot er och stinga er. — Med rosor? upprepade hon, som om meningen vore dunkel för henne. — Ja, med rosor; när vi under vår vandring genom lifvet utöfva de pligter vår Frälsare ålagt oss — kärlek,