Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 1

stone visat stor lust dertill, vår andel i den stora utställningen, så är det angenämt erfara, att Illustr. London News, som lemnat en vacker afbildning deraf, yttrar sig med mycket loford om hvad härifrån kunnat åstadkommas. Det är en egendomlig företeelse, att när något hos oss åstadkommes, så äro alltid vi sjeltve de första och ifrigaste att fördöma det. Vi äro några mästare uti att uppställa fordringar, att tala stort om hvad som bort göras och att stryka ner nvad som blitvit gjordt, och till sist att klaga öfverljudt att det som uträttats kunnat och bort göras tör bättre pris. Det som skall göras, kan ej bli nog magnifikt, imposant och billigt. Här fanns för flera är sedan en kamrer Bohlin, gemenligen kallad nordiska kratten; han såg allt ur den stora synpunkten. Då hans barn en dag lekte med en liten katt, så utropade han: Barn! leken ej med kattungar. lI skolen endast leka med lejonungar! En gång beställde han af en arkitekt ritning på en byggnad estörre än slottet. Ritningen aflemnades och räkningen derpå äfven. IIan såg noga på begge, och utropade med thordönsstämma till arkitekten: Herre! byggnaden blir för liten, men räkningen är för stor. Byggnaden blef aldrig at och ritningen liqviderades aldrig. Med den tilltänkta stora gevärsfabriken i Nyköping torde ett längre uppskof inträffa, sedan åtskilliga inteckningshafvare på giltiga skäl öfverklagat försäljningen af Nyköpings mekaniska verkstad, som köparen skulle förvandla till gevärsfabrik. Man sålde ett valsverk, men n. b. blott byggnaden, ty valsverket förklarades vara losegendom. Man gjorde deremot den förre egarens pensionärer till fastigheter vid verkstaden, hvilka skulle åtfölja köpet. Det är sannolikt, att då valsverket såsom fast längre fram sälies med fastigh aten, blir köpeskillningen betydligt högre, men också den förra allt tör dyr för att förvandlas till gevärstabrik. Jag kan till slut trösta er dermed, att våra representanter alls icke lida någon nöd i lekamlig måtto, trots den etablerade sparsamhetsprincipen. Till aftonsammankomsterna inställa de sig så belåtna, att i den vägen återstår intet att önska?. Så låta de maten smälta under godt samspråk eller under en ljuf siesta, gå hem vid midnatt, kläda al och lägga sig, draga nattmössan ned öfver ögonen, begagna aldrig florshufva, blåsa ut lampan, uopknäppa händerna och sucka: När hvar och en sin syssla sköter, så — och somna in ljuft drömmande om de kära sidentåtöljerna på kungl. slottet. Göran.