Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 2

Då mr Dane räckte sin hustru handen för att hjelpa henne ur åkdonet kom Tiffles gula hufvudbonad emellan. Aldrig hade ett falskare småleende sväfvat pa detta falska ansigte än som nu syntes derpå. — Här äro vi för att önska mylord all lifvets lycka och detsamma åt mylords lady! yttrade Tiffle i det hon gjorde en djup nigning. Ehuru jag blifvit mycket misskänd och illa behandlad, hyser jag ej något agg för det, och jag sade till Shad att vi skulle sätta på oss våra högtidskläder och gå upp för att frambära våra gratulationer med de andra vid detta betydelsefulla tillfälle; och det få vi nu göra. Långt lit och lycka åt lord och lady Dane! Dessa sista voro de första tydliga ord William Dane kunde uppfatta af hennes tal, och han spratt till då han hörde benämningarne lord och lady. — Jag är ej lord Dane ännu, sade han i skarp ton. — Det skall åtminstone ej dröja länge, svarade Tile; men jag borde ha sagt den blifvande lord och lady Dane. Vi tillönska dem helsa och lycka! — Den blifvande lord och lady Dane få då tacka er, svarade han i kall ton i det han vände sig bort ifrån henne. Men Tiffle var ej så lätt afvisad. — Jag har slagit upp min bostad i det lilla hus som Granny Bean hade och har samlat så pass mycket att jag kan lefva ett oberoende lif, fortfor Tiffle. Och om jag kan tjena mylord och mylady på något sätt, skall jag vara lycklig att få göra det. — Har ni öfvertagit Shad, likasom ni öfvertagit huset? frågade mr Dane.