Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 2

Fran Utlandet. Bismarck har således uttalat sig officielt i den luxembourgska frågan, och hans yttrande bekcäftar till fullo att saken uppnått det stadium, att den är en fait accompli mellan Frankrike och Holland. Bismarck lemnade den upplysningen, att Holland förfrågat sig hos Preussen, huru detta skulle upptaga transaktionen med Frankrike om Lnxembourg, hvartill Preussen genmält, att det öfverlemnar hela ansvaret härför åt Holland. Detta svar har naturligen Holland sedan meddelat Frankrike, som i fördraget om Luxembourg högtidligt förbundit sig att garantera Hollands integritet. Bismarck hoppades vidare, att Tysklands rätt skulle kunna på fredlig väg skyddas. För ötrigt skulle han inhemta förbundsmedlemmarnes och riksdagens mening. Hr Bismarck synes således tagit skeden i vackra hand och utwalar sig nu ej längre med samma öfvermod som förut. Afven Föln. Zeit. finner sig nu töranläten att mera kallblodigt betrakta saken och säger: Sedan grefve Bismarck öppet förklarat, att konungen af Holland ej kan tvingas, att för Luxembourgs och Limburgs del inträda i det nya tyska förbundet, tyckes han vara befriad från alla förpligtelser mot Tyskland och kan såsom suverän förena sig med hvem han vill, ätven med Tysklands fiender. Dock uppmanar bladet Preussen att uppbjuda allt, för att ej detta gamla tyska land må komma i bänderna på Frankrike, denne Tysklands Ågamle art flende?. Att tyskarne brinna af raseri mot den tyske konungen af Holland, är tydligt. För. utnämda blad kallar honom, Wilhelm III, också tör ven parodi at den forne store Wilhelm III, Macanlays hjelte. Quantum mutatus ob illo! Men saken är, att konungen af Holland är patriot och holländare, men ej