Göteborgsposten – 2 april 1867, sida 1

rare hafva upplefvat. De hafva i regeln ända från i Tisdags kl. 10 till 3 och frän kl. 6 ofta. ända till midnatt hvarje dag måst sitta på sina! platser. Kamrarnes ledamöter kunna arrangera sig efter beqvämlighet, kunna gå och komma efter behag, samtala, läsa tidningar och slinka ner på klubben och i rökrummet uppfriska sig med en havanna, en munklikör, en liten tuting, allt efter tycke och smak. Men talmännen sitta som fastspikade. De måste följa diskussionerna med spänd uppmärksamhet, anteckna hvarje yrkande som göres och städse antaga tålamodets skepnad. De så ej draga på munnen åt de banala fraserna, och måste hafva is i magen då de höra den massa af stupida saker, som oftast med det största anspråket framställas. I dessa fall sättes påtagligen talmannen i andra kammaren svårast på prof. Der talas mest, ordevallet är der superlativt, och ett faktum är, att i alla frågor af relativt mindre betydenhet är talträngdheten värst. Allenast för att få sina respektiva namn införda i protokollet — och tidningarne — uppträder den ene talaren efter den andre, icke för att anföra något nytt skäl, utan för att upprepa, ja, ofta rentaf misshandla, ett förut antördt. Uhr, som stundom är ganska humoristisk, kallade dessa talare härom aftonen ganska träffande repetitörer och trodde att kammaren egde mer än ett -repeter-ur. Ni kan således lätt inse huru stor omsägningsmanien är, då en ledamot, som just nu icke vill stöta sig med do djupa lederna (sullmäktigvalen i banken och riksgäldskontoret förestå), så vågade yttra sig. Jag torde ej behöfva säga, ty det faller temligt af sig sjelf, att tonen i första kammaren är mera vårdad, mera raffinerad, en naturlig följd af dess ledamöters högre bildning och samhällsställning. Det är också otvifvelaktigt, att dessa ledamöters position gent emot sina valmän är ojemförlig: mera angenäm och trygg. Att vistas i hufvudstaden fyra månader årligen och lefva på egen kassa, är just icke förenligt med dagens lösen: sparsamhetsgrundsatsen. I andra kammaren har det ofta förefallit mig, som de resp. ledamöterna Åhoppade bock inför sina valmän, och inför dessa, men på behörigt afstånd, visa sig verkligen flera af de förra såsom mer eller mindre lyckade nevöer af den store Bosco från Mailand. Jag kan annars icke fatta huru det är möjligt att åtskilliga ledamöter, särdeles tillhörande kategorien f. d. hedervärda, kunna uppträda som de stundom göra, med de mest befängda yttranden, hvilka dock af tidningsreferenterna antingen ignoreras eller retoucheras. Behandlingen af fjerde och femte hufvudtitlarne — landtoch sjötörsvaret — är nu afslutad. Resultatet är å ena sidan en mängd afslag å framställningar som regeringen gjort, å andra sidan en massa af underdåniga framställningar om utredning af ytterst invecklade frågor. Att med dessa framställningar egentligen afsetts uppskof, är påtagligt. Representationen sätter sig i efterhand, och tvår sina händer om dessa utredningar ej ske nog skyndsamt eller fullständigt och behagligt. Att i ett land med så små resurser som Sverige har, följa med försvarsväsendets utveckling i andra länder, är omöjligt, och följden deraf måste blifva att vi alltid komma etter. Huru lätt detta förhållande, som dock är påtagligt, förbises, visade sig af ett yttrande som den annars så skarpsinnige rektor Siljeström afgat i fråga om Waxbolms och Carlsborgs fästnipgsbyggnader. Han ordade mycket om hufvudstadens försvar, men i den syftning att det ej vore så vigtigt, ty om Stockholm än blel taget af fienden, så vore dock ej Sveriges frishet satt på spel; han klandrade att man oupphörligt ville bygga landets forsvar på dubbla ssystemer; man hade stridt om stora och lilla flottan, mon båda två hade bibehållits; man begärde nationalbeväpning och behöll den indelta armen; man behöll både ett centralförsvar och ett kustförsvar — 0. s. v. allt jemt två systemer; men när så den lärde rektorn för sina uppmärksamma lärjungar framkom med sn försvarsplan, så innehöll den tre systemer, neml. en ärlig fredspolitik, ett flytande kustförsvar och nationen i vapen. Hr Siljeström råkade nu ut för det lilla obehaget att blifva slagen med sina egna vapen, i det att I såväl kapten Mannerskantz som hr Murn gana 1 PTFIT IJJYOO för da två för