Göteborgsposten – 1 april 1867, sida 2

tressen gemensamma. Vill ni ej lofva mig det, Beecher? Mannen räckte blygt fram sin hand. — Ja, det vill jag, sir; jag är trött vid det lif jag för, och så äro de andra äfven; dessutom har den sista affären gjort oss helt förskräckta. Jag vill göra allt hvad ni önskar från denna dag. — En öfverenskommelse som jag hoppas vi aldrig skola bryta, sade William Dane i det han hjertligt skakade den framräckta handen. En som denna dag var angelägen visa det han fann sig väl i omständigheterna var mr Herbert Dane. Han var klok nog att göra så. Det är sannt, han hade plötsligt blifvit frånryckt sin ställning och sin förmögenhet, men i verkligheten hade han aldrig haft rätt hvarken till den ena eller den andra — han hade omedvetet varit en usurpator. Lord Dane hade för afsigt att anslå en ganska betydlig inkomst åt Herbert. Med ett ord, sakerna kunde ha blifvit värre för ex-lorden. Dessutom hade han ju blifvit befriad från den rysliga förebråelsen att ha varit orsak till sin kusins död, och blott den omständigheten borde bereda honom en oerhörd lättnad. — Ni måste ha blitvit förvånad då ni fann hvem det var som lifräddningsbåten fört i land, anmärkte han vid ett samtal med Ravensbird under loppet af eftermiddagen. — Förvånad är alldeles för litet sagdt, sir, svarade Ravensbird. Min första tanke sedan jag återhemtat mig från min öfverraskning var att jag varit en komplett idiot som kunnat till den grad misstaga mig att jag tog den