Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 2

— — —— —— p—— — — Vitt omdöme trodde honom, mitt hjerta talade för honom: jag visste att han ej var någon äfventyrare, yttrade hon. Lady Adelaide hade ej visat sig. Nej, modet felade henne. Hon var uppfylld af blygsel och äfven fortfarande af fruktan; hon sökte ensamheten på sitt eget rum. Tiffle, som väntat på lägligt tillfälle, kom in och gjorde ett afbrott i hennes ensamhet. — Det gör mig ondt, mylady, att ha någonting obehagligt att förkunna, men det är min skyldignet mot faÅ började hon med sin inställsamma ton. Jag stannade nyss i orangeriet för att tala med trädgårdsmästaren och då fick jag se — men det är en mycket ömtålig sak att omtala för mylady, och jag försäkrar att jag varit röd ända ut i fingerspetsarne sedan dess. — Gå på, Tiffle, utan onödigt prat. Hvad är det? — Mylady, den der Lydney var der, hau och miss Lester. Han hade fått henne ända intill sig och kysste henne. Kysste hennes läppar, mylady! — Mycket ledsamt; men som miss Lester skall bli hans hustru, Tiffle, så är det ingenting att tala om. — Hans hustru! utropade Tiffle med af förvåning stirrande ögon. Och följa honom — förlåt, mylady — en öfverbevisad brottsling! Tifflo! sade lady Adelaide i en skarpt förebrående ton, i det hon stolt pekade åt dörren. Var god kom ihåg att ni talar om miss Lester. (Fortaa