Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 2

Från Utlandet. Förhandlingarne inom Frankrikes lagstiftande kår hafva, såsom man kunde vänta, framkallat en liflig diskussion inom franska presen angående Frankrikes naturliga gränser. Hvad Granier de Cassagnac otorbehållsamt uttalat (se gårdagens utlandsafdelning) och atatsministern Rouher bekräftat, genom att derom iakttaga den fullständigaste tystnad, har naturligtvis allid legat på bomtnen af den kejserliga politiken. Man kan Just icke heller påstå, att den häraf gjort någon stor hemlighet. Den lilla tosterlandshistoria t. ex., hvilken är författad af nuvarande undervisningsministern V. Duray till de franska skolornas bruk, inledes med följande anmärkningar: Galliens gränser jemförda med Frankrikes gränser. Ivenne haf, Atlantiska Hafvet och Medelhatvet, två höga bergskedjor, Pyrengerna och Alperna, och slutligen en af Europas största floder, Rhen, bildade i lborntiden gränserna för Gallien, som var en fjerdedel större, än Frankrike i våra dagar. Det nuvarando Frankrike har neml. förlorat Schweiz, Rhenprovinserna och Belgien, så att det blifvit tillbakaträngdt srån de stora Alperna bakom Jurabergen och fått en konstlad gräns från Dunkerque vid hatvet till Lauterburg vid Rhen. I samma verk läses angående resultaterna af det italienska kriget: För första gången sedan 1815 öfverskred Frankrike de gränser, som på ett konstladt sätt uppdragits omkring detsamma i dess olycksdagar, och detta skedde ej med våld och öfverrumpiing, utan i följd deral, att det visat en vänskaplig makt en stor tjenst; det skedde genom sredliga öfverenskommelser och efter befolkningens högtidliga omröstning. I det Frankrike — säger danska Dag: bladet i en uppsats härom — gör anspråk på att komma i besittning af sina naturliga gränser, inskränker det sig som bekant icke till att framhålla, att det på sin tid blef skamligt misshandladt af sina fiender, och att det nu, då det åter samlat krafter och ej längre be höfver frukta för att komma att stå ensamt mot hela verlden, vill skaffa sig upprättelse för sitt nederlag. En sådan uppfattning kan visserligen vara alldeles tilltyllestgörande lör en fransman, men är ej tillräcklig att vinna sympati för Frankrike hos andra nationer. Nej, Frankrike säger till folken: -Det är jag, som stridt och blödt för eder frihet, det är mina ideer, som j hafven att tacka för, att medeltidens träldom blef atskaffad. Och just derför blef jag så hårdt behandlad. Det var den franska revolutionen, man ville träffa i Napoleon och Frankrike, Frankrikes nederlag blef äfven edert. Ty huru behandlade segerherrarne er? De delade er sig emellan som en flock kreatur och undertryckte i den heliga treenighetens namn hvarje fri och national rörelse. Ått bättre dagar upprunno efter Waterloo, derför hafven j åter Frankrike att tacka; ty revolutionerna 1830 och 1848 injagade hos de legitima herrskarne en helsosam skräck och tvungo mången utat dem till eftergitter för tidsandan. Det ligger derför ej blott i Frankrikes intresse, att det intager en mäktig ställning, utan äfven i alla de andra nationernas och framtör allt i de undertryckta, af mäktiga och samvetslösa potentater misshandlade nationernas intresse. Frank