Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 2

D 1? OT DUR al GUTOPCISKSt intresse ett af de aldra väsentligaste vilkoren för civilisationens framgång?. Det är en sådan upptattning, som ligger till grund för kejsar Napoleons yttranden i hans sista trontal om ett europeiskt folkoch statsförbund; ty han förutsätter naturligtvis, att Frankrike kommer att intaga presidiet i detta förbund och får väsentligt inflytande på vilkoren för den nya allians mellan folken, som skall träda i stallet för den så kallade heliga alliansen, hvars mål var att göra folken viljolösa. Iden till detta folkförbund förskrifver sig, såsom en hvar vet, icke från den franska revolutionen, utan upptogs redan af Henrik IV. Härom skrifver undervisningsministern Duruy i sin ofvannämnda historia, hvilken är on liten förträfflig bok: det ögonblick Heurik IV bortrycktes sysselsatto han sig med utförandet af en omfattande plan. Han ville fördrifva det österrikiska huset från Nederlanderna och Italien bilda tre konungariken af Ungern. Böhmen och Polen; Tyskland skulle vara ett valrike Nederländerna och Holland en republik; engelsmännen skulle tvingas att hålla sig på sin ö, turkarne skulle fördrifvas till Asien och ryssarne skulle gå samma väg, om de nekade att ansluta sig till den stora republik, som Europa då skulle utgöra. Det var neml. afagcen, att ett högsta råd skulle upprättas, bestående at deputerade från alla stater, för au förebygga orättvisor och kollisioner. Rättens herradöme skulle då trädt i stället för maktens. Genom deana plan skulle en stor princip bringas i tillämpning, neml. aktning för nationaliteterna. Henrik IV kunde ej fatta, att det ena folket skulle vara det andra folkets egendom, och till bevis på att han sjelf hyste oegennyttiga afsigter, vegärde han för Frankrike ingenting under den stora fördelningen af Europa. Man finnner häraf, att Granier de Cassagnac ej föll med dörren in i huset, då han talade om en omorganisering af det europeiska systemet och om Frankrikes naturliga gränser. Han berörde här saker, med hvilka hvarje fransman göres förtrogen redan på skolbänken. I de Cassagnacs tidning Pays läses ock en artikel häröfver, i hvilken det bl. a. heter: Det är en bekant sak, att Europas organisation periodvis undergår förändringar i följd af förbandlingarnes naturliga utveckling. D.n nya ordningen består just så länge som den princip, på hvilken den hvilar; men efter band utveckla sig andra asigter och intressen, och då ser man, såsom det står i bibeln, att det nya vinet spränger de gamla flaskorna. Fördragen af 1815 ha nu gått samma väg som fördragen efter 30:åriga kriget, och det skulle vara dåraktigt a!t begära, det Frankrike skulle vara den enda bland alla makterna, som höll på dem, att Frankrike skulle hejda utvecklingen i Europa. Det är Preussen och Tyskland, som gaf fördragen af 1815 dödsknäcken. Alldenstund vi sjelfva ständigt arbetat på att samla den galliska racen, kunna vi ej med rätta törebrå tyskarne, att de söka samla sig. Huru skulle det, som visat sig naturligt och beratiigadt på vonstra Rhenprovinsen, bli ett brott mot utvecklingen och revolutionärt på den högra stranden. Frankrike hade derför, såsom man ser, intet principielt intresse i att förhindra Preussen och Tyskland rån att ingå en öfverenskommelse, och dess säkerhet led ej be ler oärat. Den tyska enheten skall vara på högra stranden hvad Frankrikes enhet är på den venstra stranden. Den tyska och den galliska nationen inträda åter ömsesidigt i den ställning, som de hade vid C2xsarg ankomst. Det är endast i fredens intresse nödvändigt för alla, att mellun båda folken ånyo upprättas det sanna gränsskäl,som naturen uppdragit melan dem och hvilket i ett mot Frankrike fientligt ändamål utplånades, för att lemna rum för konstlade kombinationer. Tyskland kan ej vara lugnt, om icke Frankrike är det. Om Preussen och Tyskland skola ha ett berättigadt anspråk på att vara oberoende inom deras territoriers naturliga område, kan det endast ske under det vilkor, att dem enda stora nation, om ej byser afundsamma känslor emot dem, icke ser sit: oberoende satt på spel Preusscn kan icke hysa anspråk på att herrska från Niemen till Thionville. Det preussiska svärdet måste tersor brytas af vid Rhen; om fördragen af 1815 äro kullkastade, måste de ligga på jorden för alla och en hvar. Vi vilja icke ha krig, men vi fordra i öfverensstämmelse med våra grundsatser en europeisk organisation, som gör hvarje folk till herre i sitt eget hus och sätter alla i stånd att se framtiden lugnt an. Freden ar blott ett munväder, om den ej är upprätrad på sådana vilkor, att den ligger i sjelfva sörhällandena. Vi ha antort detta såsom bevis på de tankar, som hytlas af lagstiftande kårens majoritet, hvars förespråkare är Pays hufvudredaktör, hr de Cassagnac. Yttrandena i de franska tidningarne angående de öfverraskningar, som Bismarck på senare tiden genom offentliggörandet af allianser mellan Preussen och Sydtyskland beredt Europa, äro naturligtvis olika, allt efter tidningarnes stämning. Noniteur: iakttager ännu d. 22 d:s fullständig tystnad om nämnda aktstycken, fastän man vill veta, att Benedetti redan d. 16 d:s officielt underrättat transka kabinettet derom. Åatrie, som anses för statsministern Rouhers organ, söker trösta fransmännen med att hänvisa till den kei