Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 1

— Åh, mr Lydney! utropade hon, i sin förskräckelse och förvirring släppande några blommor som hon plockat. Hvad för er hit? Huru kan ni väga att ätervända? Pappa skall blott ater visa ut er! — Jag hoppas att det ej skall ske. Han kunde visa ut William Lydney, men jag tror att han ej skall göra det med Geoffrey Dane. Hon såg öfverraskad upp på honom, och underligt var icke det. Han tog hennes bada händer i sing och höll henne framför sig. Hans gran ögon strålande af kärlek, logo mot hennes rodnande kinder. : — Lord Dane är nu hos mr Lester och ber — ätminstone är detta troligt — om er hand. Vill ni lofva mig att blifva lady Dane, Maria? Lofva mig detta nu. Den lätta rodnaden öfvergick till en glödande, och hon sökte att draga sig ifrån honom, men han höll henne endast så mycket fastare. — Eller skulle ni heldre vilja blifva min hustru? fortfor han med triumterande ömhet. Maria, ni får ej gå utan att gifva mig svar Min älskade, jag skall aldrig mera göra dig ledsen eller bedraga er. Ni trodde på den okände William Lydney. Han var en man insvept i dunkel, och han kunde icke förklara sig. Jag sade er dock att ert förtroende icke var bortkastadt. Jag är Geoffrey Dane. Min fader, kapten Harry, dog icke då han föll utför klippan. Han har kommit för att utfå hvad som är hans rätt. Han är lord Dane. Det är han som är med er fader. Maria, vill ni nu gifva mig ert löfte?