Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 1

dar Blåskägg, men sitter hemma och skyllar på svår snufva, då Coriolanus och Lifvet en dröm uppföras? Om rescensenterna inskränkt sig till avt säga — visserligen något litet på sanningens bekostnad — Riddar Blåskägg är en rysligt tråkig pjes, så hade den snart fallit; men de sade Ådet är en rysligt obscen pjes, vi blygas — och man störtar till teatern, för att derom bli förvissad. Mårten Luther, som var en praktisk man med stor menniskokännedom, sade: Maneskall aldrig måla hin håle på väggen för barn. Ursäktar ni nu att ätven jag har sett Blåskäggen? Jag skall aldrig göra omet. Ni känner min böjelse för att flanera. Häromdagen begaf jag mig, vägledd af en tidningsannons, till Bondeska palatset vid Rosenbad, in på gården, två trappor upp, initvenne små rum, som i mer än 40 år varit bebodda af en gammal enstöring, nyligen afliden vid nära 90 års ålder. Hans effekter skulle säljas. De bestodo af några anspråkslösa möbler och en samling taflor jemte andra konstsaker. Ingen tafla var åsatt högre pris än 125 rdr, de flesta 10, 15 å 20 rdr. Älla de billigaste voro målade af den aflidne sjelf och utgjorde minnen från hans vistelse i Italien. Han hade varit en varm vän at skön konst, konstkännare, aktad såsom sådan, välvillig mot konstnärer, för öfrigt ett original i gammal fransk stil, hofman med fin bildning och det allra humanaste väsende. Ni anar troligen att jag menar hofintendenten v. Röök. Under det jag besåg hans qvarlåtenskap kom jag i samtal med en konstvän, som berättade mig en sak, hvilken måhända skall intressera er. Ni känner att Ludvig Masreliez, hvilken afled här 1819, sjutiotvå år gammal, sedan han i många år varit konstakademiens direktör, var en mera utmärkt än produktiv målare. Under den länga tid, som han vistades i Italien, blef han egare af en samling taflor i olja, hvilken han sedan ökade. När han afled såldes dessa taflor för sterbhusets räkning. Han etterlemnade en son, som ärlde tadrens kärlek för taflor. Han egnade sig åt handeln, blef grosshandlare här, och gjorde sig känd för gästtrihet och ett läckert bord. Bland sadrens efterlemnade papper fanns en anteckning öfver dennes taflor, med vägledande anmärkningar öfver deras konstvärde. Då sonen med åren kom i tillfälle att köpa taflor, återförvärfvade han efter hand flera af dem som tillhört tadren, dervid vägledd at den ofvannämnda anteckningen. Men den tafla, som fadren högst värderadt, sökte sonen lörgäfves i alla samlingar här, på auktioner och annorstädes. Förvärlvandet af denna tafla blef för sonen en fix ide. Hoppet ötvergat honom icke. Audtligen efter många års — man säger 25 års — såfängt letande, upptäcker han taflan, granskar den ytterst noga, öfvertygas om dess identitet, och blir dess lycklige egare. Signaturen å taflan lärer icke med fullkomlig säkerhet kunna dechiffreras — då vore ju frågan afgjord; men många verk liga konstkännare sammanstämma deri, att hon är af ingen mer eller mindre än sjelfvaste Michael Angelo. Hon eger således etter all sannolikhet ett ofantligt konstvärde. M. Angelos oljetaflor äro ytterst sällsynta. Museet 1 Louvren eger endast tre af denne mästare. Den ifrågavarande taflan eges af den yngre Masreliez arlvingar här, som åtskilliga gånger at spekulanter fått höga anbud, men ej det pris, hvartill hon uppskattats. När riksdagen, tramdeles, tår mera böjelse för konst än för konster, torde taflan blitva inköpt för statens räkning, ifall hon icke desstörinnan, hvilket jag häller troligare, redan hamnat i ett utländskt museum. Samme konsvän, som för mig omtalade det ofvan anförda, berättade sem ett bevis på de dyrbara konstskatter, som finnas här i privatas ego, att öfverstekammarjunkaren frih. C. J. Bonde bland sina dyrbara samlingar förvarar en tabatigre med målningar i emalj af Greuze, hvilken senast tillhört grefve C. H. Anckarsvärd, som tått den i arf efter sin svärfar, excellensen Carl Bonde, hvilken erhållit den såsom prescut af franska Direktorium. En konsthandlare i Bryssel, som kände att denna tabatiere fanns i Sverige, lärer, för att bli egare at den, hafva bjudit frih. Bonde 50,000 francs, men förgåtves. vå a — ——